WELL .. I GUESS THIS IS IT.

Jag har två heltidssysslor i mitt liv - jag har tentor, jag har vakna nätter -, jag har pojkvän, jag har vänner, bekanta .. Jag har ambitioner, strävan, mål och viljor .. och jag tycker väldigt mycket om att läsa böcker (vilket jag knappt hinner). Så this is it, helt enkelt. Jag är färdig med detta dissekerande av mitt sexliv och mitt sexuella jag. Jag vet vem jag är, vad jag vill och tycker om. Jag hinner inte blogga mera i tid sett och jag har heller inte någon lust längre. För första gången i mitt liv är det nämligen locket på - jag och min pojkvän har världens bästa sex, men vad vi gör angår ingen annan än oss två. Jag har aldrig känt så här tidigare, framför allt inte så här starkt; jag är lycklig och jag älskar honom så mycket samtidigt som jag känner mig så lugn, trygg och säker. Hemma. Det är han och jag mot världen och för varandra - men det också är något som angår bara mig och honom.

Tack för den här tiden. Allting kommer att stå kvar - inte minst för min egen skull.

Adjö, bloggen. Ha det bäst.

NO RECESS.

Jag kommer att skriva här snart!! Just nu får jag bara inte ihop allt.
(Fast allt är bra, oh yes.)

Puss på er. Håll ut!

...

Ja, jag vet inte riktigt vad jag skall säga. Jag ljög för några dagar sedan när A undrade hur det var med mig. Jag visste då inte om att jag ljög, men det gjorde jag. Jag ljög för att jag inte hittar några ord för mitt mående, inte ens inför mig själv. Jag vet hur jag mår och jag vet varför, samtidigt som jag - om jag börjar prata om det - måste dra hela historien och det vet jag inte om jag orkar. Eller det orkar jag inte, menar jag. Jag är rädd, jag är himla, himla rädd. Just nu befinner jag mig på ett ställe i mig själv där jag helt och hållet tvivlar på mig själv, på allt jag någonsin har tänkt och trott på och levt efter. Jag nämnde för ett tag sedan min pappa, och nu nämner jag honom igen och säger att han är sjuk och att han är sjuk gör att jag tvivlar på mig själv och själv befarar galenskapen. Jag är livrädd, för hur vet man om något någonsin är sant? Hur vet man att det man tror på är rätt, att ens övertygelser och ståndpunkter i livet, det man tolkar in från andra människor osv verkligen är sant och rätt och inte bara något man inte vet om är galet för att man är galen?

Jag vet inte och det gör mig fullständigt vettskrämd. Helst av allt vill jag ut ur detta skinn, in i en helt annan människa och leva ett helt annat liv långt borta från detta och från dessa mina gener som kanske eller kanske inte kommer att bryta igenom, som kanske eller kanske inte finns där. Givetvis är ju allt inte galenskap och till en stor del styr man sitt eget beteende själv. Men det är ju just det som skrämmer mig. Det är ju just det: Om man inte vet om att man är galen, då?

Jag är så trött att ni inte kan tänka er. Detta inlägg kommer inte att handla om något särskilt; mest skriver jag för att ha något att göra medan jag lagar mat. Medan maten lagar sig på spisen, rättare sagt.

Jag är trött; jag är trött, känslosam och seg. Längtande. I mitt huvud snurrar en massa tankar; tankar, idéer och föreställningar. Ingen bra kombination i samband med känslosam trötthet. Jag skulle nog kanske till och med kunna grina i kväll, vid rätt förutsättningar. Eller fel.

Hela jävla dagen i dag har jag behövt en kram. Inget annat än det, men inte 'bara' det. Inte bara själva kramen. Omtanke, kärlek - sådant tjafs. Det är jobbigt att vilja ha det, det är jobbigt att sakna det. Senast för en halv minut sedan ville jag ringa A. Men varför? Varför skulle jag ringa honom? Vad skulle jag säga?
Jag vet inte vad mycket mer det finns att säga om den saken: jag kan inte ringa honom när jag (någon sällsynt gång, tack och lov) känner att jag bara behöver kramar. Även om de där kramarna och tjafset skulle vara lika okänslosamma som det fantastiska sexet vi har. Icke desto mindre. Jag tror att jag helt enkelt ändå skulle bli ledsen om han nu inte ville det jag kan tänka mig. Så blottat sårbar är jag inte. Jag läste någon intervju med Robert Bronett (haha, jag vet) där han sa att det han tyckte var attraktivt var kvinnor som vågade vara sårbara. Och tja, det må låta fint i teorin, men Är du galen? Hallå, bara vågandet gör ont! Jaja, våga för att vinna, våga känna, våga släppa in .. Visst. Kyss mig någonstans.

Ni vet, jag tror fan inte att jag kan bli kär igen. Knappt, en väldigt liten chans i så fall. Jag är så avtrubbad mot män, känslomässigt. Och sexuellt söker jag ju ingen annan än A, så sexuellt är jag ju till och med mer än bara avtrubbad.
Men känslomässigt, det pratar vi om nu. För inte så länge sedan insåg jag att jag söker efter fel. Jag har någon slags bild av vad jag vill ha som är mycket detaljerad, och allt som avviker från den bilden gör mig skärrad, ger mig panik och en vilja att nej, nej, nej, en sådan enorm flyktlust. Och jag flyr.
Ingen är ju rätt, men här och nu kan ju tänkas att det egentligen är jag som är fel. Att det är jag som är fel för mig själv.

Nej, jag tvivlar å det helt seriösaste på att jag kan bli kär igen, och då är det verkligen absolut inget jag bara säger. Den där oomkullrunkliga lusten att fly, sårandet jag upplevt, rädslan som uppstått efter det och tillslutit mig, den där drömbilden.
I mina drömmar vågar jag så mycket, i mina drömmar vågar jag allt för där är allt det där jobbiga, skrämmande och potentiellt farliga redan överspelat. Det finns inte, det är ju drömmar.


Äsch, det här har väl egentligen kommit sig av att bästa vännen kvällshäckar hemma med sin pojkvän, bästa vännen häckar hemma med sin flickvän (som hatar mig! Vad fan är det för fel på dessa tjejer!?!?!?!?!?!!!!!) och kan därför inte ses och jag är för trött för kvällens egentliga plan.

Det har kommit av det, kan jag inbilla mig.

666.

Förresten verkar mina älsklingar Mark Davis och Derrick Pierce (bland andra) vara involverade i en ny sida utöver (istället för?) Sex and Submission. Den heter Hellfiresex och ni hittar den här. Den verkar i stort sett gå ut på (i alla fall vad jag har sett på videosnuttar när jag porrsurfat) Dominant man + Dominant kvinna + kvinnlig sub. Sub:en 'förbereds' för sexet av kvinnan och knullas sedan av mannen, medan den nämnda kvinnan övergår till att verbalt dominera sub:en och i viss mån vara med i sexet, mest genom spanking av sub:en men ibland även genom att själv bli knullad av mannen.

Enligt mig är Sex and submission myyyyyycket bättre. Jag är inte alls intresserad av Dominanta kvinnor, och när de inte ens kan spanka ordentligt blir jag bara förbannad.

(Säg till om videolänken inte funkar.)

SJÄLVKONTROLLEN OCH DÖDEN.

Jag tänker på döden antagligen oftare än en frisk människa bör. Inte så ofta när jag åker bil. Ofta när jag åker buss; jag tänker på bussbomber, strejkande bromsar, självantändande motorer, gnistor som antänder motoroljan, galningar till medpassagerare. I biosalonger tänker jag på handgranater, maskingevär och skrikande människor som strax blir till staplade, blodiga lik. Lukten av popcorn och krut. Jag tänker mig hur jag skulle få hålla andan för att verka död.
Jag är inte rädd för att dö eller särskild intresserad av att fundera över min egen döds ankomst, tidpunkt eller tillvägagångssätt. Jag är bara medveten om att de flesta andra förmodligen inte heller väntade sig att en hämndlysten galning med kulspruta skulle kuta in på just deras arbetsplats/skola/biosalong/buss m.m.. Och det är väl en jävla tur det, att de inte visste det.

Jag är ju delvis en psykopat, sa A i fredags. Vem fan är inte det?, tänkte jag, som inte är främmande för att döma andra utifrån mig själv. (Han skrattade förstås till när han sa det, för det är det man gör när ens galenskap kommer i dager.)

Skillnaden mellan mig och A ligger i kontrollen. Han VET att han har kontroll över hela sitt väsen, medan jag - med en inte helt frisk far - då och då oroas över att galenskapen någon dag kanske kommer att bryta sig loss. Jag vågar helt enkelt inte vara övertygad om motsatsen.
Det är han inte rädd för. Det handlar inte om bristande självkontroll hos mig - att jämföra sig med A är ej lönt, han är som ej av denna värld. Att jag påminner om min far räcker bara med en spegel för att konstatera. Jag tror det i alla fall. Jag är rädd för det, rädd för att likna honom. Mitt syskon har ärvt min mors väna natur, jag är som en jordbävning och har alltid varit. I jämförelse med mitt syskon och utan densamma.

Det är så tydligt att han (A) har en fullständigt klar överblick över dels sig själv och dels varenda situation han är i. Medan jag irrar iväg och emellanåt tappar bort mig när jag talar (faktiskt särskilt med honom), kan han i ett samtal sticka iväg på 10-15 sidospår och i slutändan ändå knyta samman allt till en enda påse .. som vid det laget oftast hunnit bli en säck.

Det som också är intressant med honom .. Han lyssnar .. eller han pratar. Antingen eller. Det är sällan jag upplever att vi diskuterar något. Vi samtalar naturligtvis ofta, men en regelrätt diskussion var nog månader sedan. Han är ofta arg över saker, på ett mycket humoristiskt sätt. Så han pratar, han håller en monolog där han framställer problemet, spjälkar det i bitar och slutligen kommer fram till en slutsats. Diskussioner är sällan något som behövs, då äkta diskussioner ju just handlar om att spjälka problem. Och krasst sett klarar han det alldeles jätteutmärkt utan (inte bara utan min utan utan någons) hjälp.

Jag har aldrig träffat någon som han. (Jag har själv hört den meningen så många gånger. Jag blir alldeles uttråkad av den och känner att personen som yttrar den (uppenbarligen) är för olik mig för att vara intressant. På det viset menar inte jag det nu. Så långt ifrån varann står vi inte.) Han är nog den smartaste människan jag någonsin har mött. Jag kan i varje fall inte komma på någon smartare just nu. Eller lugnare. Fast egentligen har det inget med lugn att göra. Det har det inte. Det har att göra med självkontroll. Han är som ett .. Jag tänker mig honom som ett berg. Fast massivare, hårdare i konstruktionen och stabilare. Orubblig. Rubbad är något han låter sig bli, om han vill.

Jag blir ofta lite stressad av honom. Det tror jag nog att många skulle bli. Jag må inte vara som de flesta andra människor, men han är verkligen annorlunda. Han lyssnar precis lika bra som han talar, men jag talar inte som han. Mitt sätt är tala om något är inte att bara tala. Jag vet inte hur van han är att få genmäle på sina färdiga 'åsiktspaket', men det är vad jag är. Jag känner mig ofta liksom lite tillkortakommen med honom. Som att jag inte räcker till.

Jag hade faktiskt en poäng med detta inlägg. Men nu blev det visst till stor del något slags hyllningstal.


För övrigt har jag mensvärk .. Så jag vill dö.

PS. Jag tog mig förresten friheten att i efterhand publicera en bild till detta inlägg. Jag tyckte att den var passande. DS.

Så otroligt sexigt.

Sedan tidig ålder, innan jag ens var så gammal att jag kunde förstå innebörden av ordet 'självständig' (annat än instinktivt), har jag velat klara mig själv. Vara oberoende, oviss av andra människor. Inte behöva hjälp. Inte vara avhängig. Ja, ni fattar.
Bland det värsta jag kan tänka mig är att behöva anpassa mig efter någon annans tid och barmhärtighet. Det är inget fel på andras barmhärtighet och det är inte att den inte finns, men jag vill bara i undantagsfall ha den. När det är saker jag (ännu) inte klarar själv, när jag vet med mig att jag inte är tillräckligt stark eller rättare sagt inte är sugen på att ta reda på hur det förhåller sig med den saken. Ett stort hål i väggen och Nä, det här gick visst inte så bra - det skulle ju ställa till med mer bekymmer för mig än att låta någon annan betongborra.
(Mor min hävdar förvisso att det är lika självständigt, fast finare, att hyra hantverkare. Det är dessvärre något jag inte har lust att ta mig råd med.)

Hur som helst, min poäng med detta var att A messade mig för ett tag sedan. Ett kort mess där han talade om att han höll på att måla, var täckt av målarfärg eller något liknande. (Jag borde ha sparat det messet.) För, vet ni? Inte nog med självständigheten och oberoendet, dessutom blir jag kåt av att syssla med sådant. Det ligger egentligen inte i bruket av fysisk styrka, utan i själva självständigheten. Det är sexigt.
Och jag tycker verkligen att det är görsexigt att måla .. Varenda gång jag gått över något hörn av min lägenhet har jag blivit kåt - till och med när jag kravlat utefter listerna. Att ha på sig halvtrasiga kläder, någon mindre viktig tajt t-shirt, kroppen rör på sig, upp och ner, små steg åt sidan, man blir varm, färgen skvätter lite i ansiktet, i håret, på de bara armarna, man böjer sig ner efter mer .. Hur kan det INTE vara sexigt!?! En annan tanke som ofrånkomligt slår mig är ju allt kul man kan ha medan färgen torkar .. Och pauser mitt i målandet är ju heller inte förbjudna .. Ja, att måla är mycket sexigt. Och tanken på honom målande var HET.

Jag skall snart måla om mitt kök. Igen.

It's up to me if I swallow.

God dag.

Jag skriver till er nu, denna söndagseftermiddag. Har släppt igenom en drös kommentarer; det är ju kul att man varit saknad.

Visste ni detta?

(Länk)

Min mor har alltid sagt att jag går 'som en officer'. När jag går själv. Ingen går lika fort som jag. Jag går fort och jag går om alla. Ibland skrattar hon åt mig för det, ibland påtalar hon att det inte är 'kvinnligt'. Jag går fort för att jag är en passionerad människa. Haha, kanske det. Men på riktigt går jag fort för att slippa samverka med andra människor. Det finns inget mer irriterande än att behöva anpassa sig efter främlingar - särskilt främlingar som inte verkar ha något annat mål i livet än att strosa runt med sina barnvagnar, hundar, pojkvänner, flickvänner och andra odågor.

Som inte verkar vara på väg någonsärskildstans. Jag har inte tid med sådant. Jag är alltid på väg någonsärskildstans, jag har alltid ett mål. Jag ströshoppar inte ens, så som 'alla' kvinnor påstås göra ständigt och jämt. Jag får stressymptom av att knalla runt i affärer och titta och titta och välja och kanske och möjligtvis.


Att gå fort när man har högklackat på sig är dessutom bland det sexigaste jag vet. Jag har ingen särskild klackfetisch, men jag älskar det höga ljud som uppstår när tio centimeter höga klackar snabbt smattrar mot marken. Och att gå som en officer? Tja, jag kan tänka mig betydligt värre saker.

Men jag undrar förstås vad min officersgångstil kan tänkas säga om mina orgasmer?

Sorry, bloggen.

Jag hade tänkt skriva ett inlägg innan mitt överraskande hej då, men jag hann tyvärr inte.

Vi hörs om två veckor, bloggen! Puss!!

TEST.

Jag tror bestämt att ni inte tycker att jag är rolig. Men jag vet: ni inser bara inte min storhet. Jag gjorde till och med ett test som bekräftar det, som styrker detta mitt påstående.

Ja, jag är ju det.

Klicka på bilden för att komma till testet.

Så är det, ser ni.

Bah.

Måste bara dela med mig av mer av min eminenta humor. Vissa saker är bara så klockrent jag!

Jag : Men jag får tänka positivt.
En annan : Ja, det får du.
Jag : Ja. Positiva tankar .. När de funkar är det ju bra.

Hahahahahaha.

Mer seriösa blogginlägg kommer. Jag har varit lite trött och inte orkat de här dagarna.

Mer eminent humor.

Vi sitter och pratar, om hur jobbigt jobbet är och hur olidligt det är med all den här värmen.

Hon: Man skulle åka till Skara sommarland ..
Jag: .. och dränka sig!!

HUMOR.

En sak jag förmodligen inte har poängterat nog är hur rolig jag själv tycker att jag är. Jag tror att alla som känner mig kan intyga att jag skrattar åt mina egna skämt ständigt och jämt, att jag skrattar högst och egentligen inte bryr mig nämnvärt om ifall andra skrattar eller inte. Fast de flesta skrattar ju allt som oftast, för jag är faktiskt rolig - på mitt arga, cyniska vis.

I morse blev följande sagt:
Värre? Hur kan det bli värre?? Det enda sättet det skulle kunna bli värre på vore väl om hon började klättra på väggarna och huvudet började snurra runt, runt?

Hahahahaha. Jag dör.

Nu måste jag gå borsta tänderna, pöss.

Deep throating.

I går kväll träffades jag och A lite oplanerat för en rendezvous. (Jag borde inte skriva på franska i bloggen - jag hatar franska och vem vet vilka franskälskare jag kan dra hit?) 'Rendezvous' är i alla fall franska och betyder möte. Dock betyder det även, enligt Wikipedia, dockning mellan rymdfarkoster. Japp. Vi träffades för att än en gång docka våra rymdfarkoster. Det var trevligt.

Aaanyway. Vi träffades och det var trevligt och nu måste jag tvätta mitt sofföverdrag. Igen. Igen, A!! Vad fan. Soffan, sängen, kuddarna, soffkuddarna, lakanen, täckena - allt har jag under de här åren fått tvätta och tvätta om igen. Du får uppfinna en lamineringsmaskin el gigante! (Nu påhittad spanska, herregud.)

Anyway igen ..
Jag har två problem vad gäller deep throating:

* Jag kväljs inte, men jag är rädd för att kväljas .. Alltså kväljs jag.
* Det gör så förbannat ont i min hals. Under tiden och efteråt.

I går kväll fick jag genast ont, i natt har jag haft ont hela natten, har vaknat och känt av det flera gånger .. I vänster sida speciellt. Det är alldeles rivet och gör som halsflussont, fast jag inte har halsfluss. Eller tja, mer halsböldsont .. (Gud, vad mysig jag är så här på söndagskvällen.) Men det gör ont som satan i varje fall. Jag har varit ett halsflussbarn sedan födseln, och rökare på denna min känsliga hals sedan jag var ungefär åtta .. Fast jag röker inte längre .. Så ofta. Vad jag vill komma till är att jag har en jävligt känslig hals. (Och A har en stor kuk som växer jävligt mycket mer ner i halsen på mig vid nämnda begivenhet .. Hade det inte varit .. )

Annars?? Alltså, fy fan vad varmt det är!! Det är ju inte klokt, det är olidligt. Jag får ingen luft här hemma, kan knappt andas, känns som om jag skall kvävas. Jag svettas floder, kan inte vistas i mitt badrum (trots helöppen dörr) för då känns det som om jag skall dö av värmeslag .. Det är gamla hjärtsjuka tanter och gubbar, hundar och barn instängda i bilar och så jag .. Det här är inte skönt. Den värmen som var i början av sommaren, där i slutet av maj, den var skön. Det här är inte skönt. Vid ett tillfälle testade jag till och med (faktiskt!) att stoppa in huvudet i kylskåpet .. Det hjälpte inte. Däremot kunde jag riktigt se hur maten kippade efter andan och på sitt tysta, mataktiga vis bad att jag skulle stänga kylskåpsdörren already ..

Mer? A och jag skall köra kognitiv beteendeterapi för att komma underfund med mina klitorisorgasmer. Jag vet att jag aldrig har sagt det här, men de har hållit sig undangömda under i stort sett hela tiden vi har haft sex. Jag har någon gång fått någon, men under de här 1.5 åren skulle man nog kunna räkna dem på ena handens fingrar. Ja, så är det. Nu har jag sagt det och jag förstår att ni sitter med hakan i bordet och bokmärker detta inlägg i ren chock och pur förskräckelse. Hon, av alla människor ..

Nu måste jag gå äta. Långsamt får det gå, och jag får försöka svälja på höger sida av strupen .. Svälja via min högra strupe. Haha, man skulle ha haft två!!

Missunnsamhet?

Jag tycker verkligen att jag är värd en massa saker här i livet, att jag är värd att ha flyt, att ha det bra och vara lycklig. Men jag är ganska missunnsam. Jag har aldrig varit bra på att glädjas med andra och åt deras flyt - särskilt om det är flyt i något jag själv inte har. Inte menat som att jag nödvändigtvis måste ha oflyt i vad det nu må vara, utan det 'räcker med' att jag helt enkelt står stilla. Neutral, nollställd.
Jag känner inte särskilt mycket glädje med andra människor, jag är inte särskilt bra på uppmuntran. Jag är inte särskilt bra på att bry mig om hur det går för/med andra, och jag är heller inte bra på att dela andras sorg. För det mesta, vill jag bara påpeka - visst kan jag ibland bli väldigt påverkad om någon är ledsen eller glad. Ibland vill jag till och med gråta till TV:n, så visst kan jag leva in mig i andras liv och känslor. Jag halvgrät när Ross och Rachel äntligen fick varandra i sista avsnittet av Vänner: både första gången jag såg det och dagen efter när jag såg reprisen. Men jag tror ändå att jag oftare inte lever in mig och/eller bryr mig än att jag gör det.

Som nu. Den enda dagen jag kan träffa min bästa vän denna vecka är i morgon. Men då kan inte hon, för hon skall nämligen ut med sin pojkvän.
Jag vet inte vad som stör mig mest. Hela grejen stör mig.
Pojkvännen är stenrik och betalar typ allt.
Pojkvännen bor i vad som är själva definitionen av 'centralt'.
Pojkvännen finns.
(Och delvis en irritation över att hon ändå ter sig ganska olycklig, ganska deprimerad, inte verkar så positivt känslopåverkad. Lite stillsam, mitt i allt, med mage att gnälla. Hallå, liksom!?! Som att inte hela grejen, han, är en jackpot.)

Missförstå mig inte nu - jag vet att pengar är en känslig fråga för många av oss (mig med). Varför jag nämner pengar är inte någonstans för att jag skulle vilja bli försörjd eller går efter inkomst när jag dejtar (bevare mig). (Inte hon heller.) Personligen skulle jag inte drömma om att leva på andra (och jag menar inte att hon gör det heller!) eller att leva av någon annans pengar (det menar jag heller inte att hon gör). Jag har alltid strävat efter självständighet, att klara mig själv och att klara mig bra. Jag anser, för min egen del, att det vore skamligt att låta en man försörja mig, då det skulle slå så hårt emot min stolthet och min strävan efter självständighet. Att bero av någon annan - vilken mardröm.
Nej, jag nämner pengar för att pengar står i sådan kontrast till nämnda persons tidigare liv. Vad har hon gjort för att plötsligt få ett sådant flyt? Vad har hon gjort och inte jag?

Ååh. En äcklig, liten, del av mig blir irriterad över allt detta. Lite i smyg, lite skamfyllt, för jag vet inte om jag verkligen har rätt att känna så här. Det är ju min bästa vän, det är ju klart att jag egentligen vill henne allt väl!?! Hon är alltid glad för min skull när något händer! Jag skulle givetvis aldrig drömma om att avslöja något av detta för henne, eller att med en min röja denna del av det jag känner. Bevare mig väl. Men vad jag tror, eller vad det verkar, är att jag i grund och botten är en egoist. Visst, jag kan glädjas åt andra - men jag ser hellre att jag själv är lycklig och att jag själv (också) har det där som andra har. Innan jag kan glädjas åt dem för någon sak, vill jag kunna glädjas åt mig själv först för samma. Hellre jag än någon annan.

Vad säger ni? Är jag en hemsk människa som det i slutändan kommer att gå illa för, på grund av min icke-empati och inte-mycket-sympati för andra?

Min största mardröm är att bli som min mor. Förbli olycklig, ensam, apatisk, med en negativ syn på livet, sig själv och sina förmågor - min mor som på grund av sina egna tillkortakommanden, däribland oförmågan att se och därför i förlängningen förändra sig nu är .. Som hon är. Och har det .. Som hon har det. Så som jag inte vill bli eller ha det. Eller, det är inte just min 'mardröm' .. Snarare är hon min, utan konkurrens, största sporre till vad jag absolut inte, inte under några som helst omständigheter, vill vara/bli.

Jag strävar ständigt efter självanalys och förändringar, förbättringar. Men jag bryr mig ändå, trots det, först och främst om mig själv och mitt väl och ve. Innan jag glädjs åt någon annan och allt det där. Sådan verkar jag vara och det som skrämmer mig är väl främst det att detta inte anses vara någon god egenskap. Om det vore så att jag ägnade all min tid åt att ta hand om hemlösa barn från Guatemala (eller vilket annat land som helst), eller åt att sy ihop minskadade i Darfur .. Det är ju en god sak, en god sysselsättning, en ädel. Då skulle jag inte ha tvivlat på mig själv och på att jag gör gott och därmed är god. Men, detta .. Egoism och oförmåga att glädjas med andra. Det är ju inte en god egenskap, det är inte något som anses generellt gott, utan tvärtom. Jag är rädd för mina dåliga egenskaper, då jag inte vet om de bara är generellt dåliga - i andras syn - eller om det är en dålig egenskap hos mig, som kommer att påverka mig själv och därmed mitt liv negativt.

Och då knöt jag ju tillbaka allt till mig själv. Jag är rädd att jag skall påverkas negativt. Ursäkta mig att jag ser en viss humor i det hela.

INTERNATIONAL BDSM DAY TODAY.

Läs mer här.

Den tatuerade flickan skriver.

God morgon på er. Jag vet i och för sig inte om den är så jävla god, men en morgonjävel är det ju i vilket fall. Återigen är jag vaken tidigt.

Min stoiska kamp mot Oates' jävla bokhelvete är äntligen över: en strid jag hållit på med ett tag nu. Fick en mycket märklig kommentar av någon kille på DarkSide angående den: att eftersom jag hade en sådan järnvilja och bara skulle läsa klart den trots mitt hat mot den, hur var jag då när jag hade bestämt mig för att inte lyda den som dominerade mig under sex? Öh. Jag svarade att det vore en mycket konstig grej att 'bestämma' sig för.

Men det värsta av allt är kanske att en av Oates' senaste böcker på svenska heter Den tatuerade flickan. Tss ..

DarkSide suger, förresten. Så jävla tråkigt.

God morgon och kaffeskål på er. Ha en fin dag. Själv skall jag läsa. Läsa, läsa, läsa. Inte onanera.

Tungt ..

Han: Om du någon gång gifter dig, men vill ha sådant här sex .. Är det bara för dig att höra av dig.
Jag: Haha. Detsamma.

Jag, senare: Om äktenskap bara byggde på sex, då hade vi ju kunnat gifta oss med varandra. Det hade blivit ett mycket lyckligt äktenskap.

Nej, jag vet faktiskt inte. Jag tvivlar helt ärligt på att det är möjligt att bli så pass kär i någon att man (jag) skulle kunna avstå från vårt sex. Jag vet inte vad jag skall säga. Att bara säga Åh, det är så bra eller Det är bäst i världen .. Det säger egentligen ingenting. Men det ÄR bäst i världen. Jag vet inte hur kär jag skulle behöva bli i någon för att kunna avstå från detta eller för att tycka att den där kärleken till någon väger över det här fantastiska sexet, är bättre än det här fantastiska sexet. En sak är i alla fall klar: Det sexet, med den personen, skulle behöva vara åtminstone bra .. Inte bara potential, inte bara kan byggas upp .. Utan det skulle redan från början behöva vara BRA. Och då snackar vi 'bara' bra som ett komplement till den gigantiska förälskelsen. För att kunna väga upp.
Jag .. Jag vet inte vad jag skall säga. Det känns som om han och jag, vi kommer att vara dåliga människor som kommer att bedra våra respektive med varandra. Kommer vi kunna låta bli? Hur skall vi kunna låta bli?

Fast i dagsläget bedrar vi ingen, förstås. Just so we're clear.