MIN SEXUALITET

Tiden går så fort.

2010-06-21T16:43:00.001+02:00

Det är lite grann så att jag baxnade när jag såg att det var över två månader sedan jag lovade att börja blogga igen. Eller i alla fall halvlovade ..

Det är verkligen inte så att jag inte vet vart tiden har tagit vägen, för det vet jag mycket väl. Det är mycket att göra och mycket att tänka på, planer skall upprätthållas och livet skall levas. Alla vet väl hur det är, det behöver inte ägnas bloggtid åt - särskilt inte här.

Jag vet dock inte riktigt vad jag skall säga. Jag behöver nog påminna både min pojkvän och mig själv om detta tänkta bloggande. För nog finns det en hel del att berätta. Det här med sex upphör aldrig att fascinera. Gör man det rätt finns det nämligen alltid något nytt, något mer att berätta.

Temple of love.

2010-04-06T13:35:00.003+02:00

With the fire from the fireworks up above me
With a gun for a lover and a shot for the pain at hand
You run for cover in the temple of love
You run for another but still the same
For the wind will blow my name across this land

Jag har en nyhet, som i alla fall jag tycker är riktigt, riktigt rolig. Det är nämligen så att jag råkade prata med min käre pojkvän om denna blogg och att jag hade börjat tänka på den igen, och kontentan av vårt nattliga samtal blev att det ju vore roligt att göra detta ihop. Han skriver och jag skriver. Det är väl roligt?

Jag har dock ännu inte registrerat honom här (samtalet ägde rum i går kväll och i natt), men det kommer. Vi diskuterade lite fram och tillbaka vilket nick han skulle ha. Hans förslag var Mister Ister eller Mastoer - med den stavningen. När jag hade skrattat färdigt sa jag att det sistnämnda ju skulle uttalas 'mastör' (som 'aktör') och därmed förvisso bli jätteroligt, men ändå fel. (Och det förstnämnda var aldrig seriöst menat.) Så. Nicket. Det är det största problemet just nu.

With the sunlight died and night above me
With a gun for a lover and a shot for the pain inside
You run for cover in the temple of love

PS. Låt: Sisters of Mercy och Ofra Haza, Temple of love. Länk.

FUNDERAR ..

2010-03-29T13:16:00.001+02:00

När jag åkte över bron slog mig tanken att jag kanske skulle börja blogga igen.

WELL .. I GUESS THIS IS IT.

2008-11-14T13:39:00.007+01:00

Jag har två heltidssysslor i mitt liv - jag har tentor, jag har jobb -, jag har pojkvän, jag har vänner, bekanta .. Jag har ambitioner, strävan, mål och viljor .. och jag tycker väldigt mycket om att läsa böcker (vilket jag knappt hinner). Så this is it, helt enkelt. Jag är färdig med detta dissekerande av mitt sexliv och mitt sexuella jag. Jag vet vem jag är, vad jag vill och tycker om. Jag hinner inte blogga mera i tid sett och jag har heller inte någon lust längre. För första gången i mitt liv är det nämligen locket på - jag och min pojkvän har världens bästa sex, men vad vi gör angår ingen annan än oss två. Jag har aldrig känt så här tidigare, framför allt inte så här starkt; jag är lycklig och jag älskar honom så mycket samtidigt som jag känner mig så lugn, trygg och säker. Hemma. Det är han och jag mot världen och för varandra - men det också är något som angår bara mig och honom.

Tack för den här tiden. Denna blogg kommer att stå kvar - inte minst för min egen skull.

Adjö, bloggen. Ha det bäst.

NO RECESS.

2008-10-07T19:42:00.004+02:00

Jag kommer att skriva här snart!! Just nu får jag bara inte ihop allt.
(Fast allt är bra, oh yes.)

Puss på er. Håll ut!

...

2008-09-19T11:54:00.003+02:00

Ja, jag vet inte riktigt vad jag skall säga. Jag ljög för några dagar sedan när A undrade hur det var med mig. Jag visste då inte om att jag ljög, men det gjorde jag. Jag ljög för att jag inte hittar några ord för mitt mående, inte ens inför mig själv. Jag vet hur jag mår och jag vet varför, samtidigt som jag - om jag börjar prata om det - måste dra hela historien och det vet jag inte om jag orkar. Eller det orkar jag inte, menar jag. Jag är rädd, jag är himla, himla rädd. Just nu befinner jag mig på ett ställe i mig själv där jag helt och hållet tvivlar på mig själv, på allt jag någonsin har tänkt och trott på och levt efter. Jag nämnde för ett tag sedan min pappa, och nu nämner jag honom igen och säger att han är sjuk och att han är sjuk gör att jag tvivlar på mig själv och själv befarar galenskapen. Jag är livrädd, för hur vet man om något någonsin är sant? Hur vet man att det man tror på är rätt, att ens övertygelser och ståndpunkter i livet, det man tolkar in från andra människor osv verkligen är sant och rätt och inte bara något man inte vet om är galet för att man är galen?

Jag vet inte och det gör mig fullständigt vettskrämd. Helst av allt vill jag ut ur detta skinn, in i en helt annan människa och leva ett helt annat liv långt borta från detta och från dessa mina gener som kanske eller kanske inte kommer att bryta igenom, som kanske eller kanske inte finns där. Givetvis är ju allt inte galenskap och till en stor del styr man sitt eget beteende själv. Men det är ju just det som skrämmer mig. Det är ju just det: Om man inte vet om att man är galen, då?

2008-09-12T19:51:00.002+02:00

Jag är så trött att ni inte kan tänka er. Detta inlägg kommer inte att handla om något särskilt; mest skriver jag för att ha något att göra medan jag lagar mat. Medan maten lagar sig på spisen, rättare sagt.

Jag är trött; jag är trött, känslosam och seg. Längtande. I mitt huvud snurrar en massa tankar; tankar, idéer och föreställningar. Ingen bra kombination i samband med känslosam trötthet. Jag skulle nog kanske till och med kunna grina i kväll, vid rätt förutsättningar. Eller fel.

Hela jävla dagen i dag har jag behövt en kram. Inget annat än det, men inte 'bara' det. Inte bara själva kramen. Omtanke, kärlek - sådant tjafs. Det är jobbigt att vilja ha det, det är jobbigt att sakna det. Senast för en halv minut sedan ville jag ringa A. Men varför? Varför skulle jag ringa honom? Vad skulle jag säga?
Jag vet inte vad mycket mer det finns att säga om den saken: jag kan inte ringa honom när jag (någon sällsynt gång, tack och lov) känner att jag bara behöver kramar. Även om de där kramarna och tjafset skulle vara lika okänslosamma som det fantastiska sexet vi har. Icke desto mindre. Jag tror att jag helt enkelt ändå skulle bli ledsen om han nu inte ville det jag kan tänka mig. Så blottat sårbar är jag inte. Jag läste någon intervju med Robert Bronett (haha, jag vet) där han sa att det han tyckte var attraktivt var kvinnor som vågade vara sårbara. Och tja, det må låta fint i teorin, men Är du galen? Hallå, bara vågandet gör ont! Jaja, våga för att vinna, våga känna, våga släppa in .. Visst. Kyss mig någonstans.

Ni vet, jag tror fan inte att jag kan bli kär igen. Knappt, en väldigt liten chans i så fall. Jag är så avtrubbad mot män, känslomässigt. Och sexuellt söker jag ju ingen annan än A, så sexuellt är jag ju till och med mer än bara avtrubbad.
Men känslomässigt, det pratar vi om nu. För inte så länge sedan insåg jag att jag söker efter fel. Jag har någon slags bild av vad jag vill ha som är mycket detaljerad, och allt som avviker från den bilden gör mig skärrad, ger mig panik och en vilja att nej, nej, nej, en sådan enorm flyktlust. Och jag flyr.
Ingen är ju rätt, men här och nu kan ju tänkas att det egentligen är jag som är fel. Att det är jag som är fel för mig själv.

Nej, jag tvivlar å det helt seriösaste på att jag kan bli kär igen, och då är det verkligen absolut inget jag bara säger. Den där oomkullrunkliga lusten att fly, sårandet jag upplevt, rädslan som uppstått efter det och tillslutit mig, den där drömbilden.
I mina drömmar vågar jag så mycket, i mina drömmar vågar jag allt för där är allt det där jobbiga, skrämmande och potentiellt farliga redan överspelat. Det finns inte, det är ju drömmar.

Äsch, det här har väl egentligen kommit sig av att bästa vännen kvällshäckar hemma med sin pojkvän, bästa vännen häckar hemma med sin flickvän (som hatar mig! Vad fan är det för fel på dessa tjejer!?!?!?!?!?!!!!!) och kan därför inte ses och jag är för trött för kvällens egentliga plan.

Det har kommit av det, kan jag inbilla mig.

666.

2008-09-09T21:09:00.001+02:00

Förresten verkar mina älsklingar Mark Davis och Derrick Pierce (bland andra) vara involverade i en ny sida utöver (istället för?) Sex and Submission. Den heter Hellfiresex och ni hittar den här. Den verkar i stort sett gå ut på (i alla fall vad jag har sett på videosnuttar när jag porrsurfat) Dominant man + Dominant kvinna + kvinnlig sub. Sub:en 'förbereds' för sexet av kvinnan och knullas sedan av mannen, medan den nämnda kvinnan övergår till att verbalt dominera sub:en och i viss mån vara med i sexet, mest genom spanking av sub:en men ibland även genom att själv bli knullad av mannen.

Enligt mig är Sex and submission myyyyyycket bättre. Jag är inte alls intresserad av Dominanta kvinnor, och när de inte ens kan spanka ordentligt blir jag bara förbannad.

(Säg till om videolänken inte funkar.)

SJÄLVKONTROLLEN OCH DÖDEN.

2008-09-09T20:45:00.004+02:00

Jag tänker på döden antagligen oftare än en frisk människa bör. Inte så ofta när jag åker bil. Ofta när jag åker buss; jag tänker på bussbomber, strejkande bromsar, självantändande motorer, gnistor som antänder motoroljan, galningar till medpassagerare. I biosalonger tänker jag på handgranater, maskingevär och skrikande människor som strax blir till staplade, blodiga lik. Lukten av popcorn och krut. Jag tänker mig hur jag skulle få hålla andan för att verka död.
Jag är inte rädd för att dö eller särskild intresserad av att fundera över min egen döds ankomst, tidpunkt eller tillvägagångssätt. Jag är bara medveten om att de flesta andra förmodligen inte heller väntade sig att en hämndlysten galning med kulspruta skulle kuta in på just deras arbetsplats/skola/biosalong/buss m.m.. Och det är väl en jävla tur det, att de inte visste det.

Jag är ju delvis en psykopat, sa A i fredags. Vem fan är inte det?, tänkte jag, som inte är främmande för att döma andra utifrån mig själv. (Han skrattade förstås till när han sa det, för det är det man gör när ens galenskap kommer i dager.)

Skillnaden mellan mig och A ligger i kontrollen. Han VET att han har kontroll över hela sitt väsen, medan jag - med en inte helt frisk far - då och då oroas över att galenskapen någon dag kanske kommer att bryta sig loss. Jag vågar helt enkelt inte vara övertygad om motsatsen.
Det är han inte rädd för. Det handlar inte om bristande självkontroll hos mig - att jämföra sig med A är ej lönt, han är som ej av denna värld. Att jag påminner om min far räcker bara med en spegel för att konstatera. Jag tror det i alla fall. Jag är rädd för det, rädd för att likna honom. Mitt syskon har ärvt min mors väna natur, jag är som en jordbävning och har alltid varit. I jämförelse med mitt syskon och utan densamma.

Det är så tydligt att han (A) har en fullständigt klar överblick över dels sig själv och dels varenda situation han är i. Medan jag irrar iväg och emellanåt tappar bort mig när jag talar (faktiskt särskilt med honom), kan han i ett samtal sticka iväg på 10-15 sidospår och i slutändan ändå knyta samman allt till en enda påse .. som vid det laget oftast hunnit bli en säck.

Det som också är intressant med honom .. Han lyssnar .. eller han pratar. Antingen eller. Det är sällan jag upplever att vi diskuterar något. Vi samtalar naturligtvis ofta, men en regelrätt diskussion var nog månader sedan. Han är ofta arg över saker, på ett mycket humoristiskt sätt. Så han pratar, han håller en monolog där han framställer problemet, spjälkar det i bitar och slutligen kommer fram till en slutsats. Diskussioner är sällan något som behövs, då äkta diskussioner ju just handlar om att spjälka problem. Och krasst sett klarar han det alldeles jätteutmärkt utan (inte bara utan min utan utan någons) hjälp.

Jag har aldrig träffat någon som han. (Jag har själv hört den meningen så många gånger. Jag blir alldeles uttråkad av den och känner att personen som yttrar den (uppenbarligen) är för olik mig för att vara intressant. På det viset menar inte jag det nu. Så långt ifrån varann står vi inte.) Han är nog den smartaste människan jag någonsin har mött. Jag kan i varje fall inte komma på någon smartare just nu. Eller lugnare. Fast egentligen har det inget med lugn att göra. Det har det inte. Det har att göra med självkontroll. Han är som ett .. Jag tänker mig honom som ett berg. Fast massivare, hårdare i konstruktionen och stabilare. Orubblig. Rubbad är något han låter sig bli, om han vill.

Jag blir ofta lite stressad av honom. Det tror jag nog att många skulle bli. Jag må inte vara som de flesta andra människor, men han är verkligen annorlunda. Han lyssnar precis lika bra som han talar, men jag talar inte som han. Mitt sätt är tala om något är inte att bara tala. Jag vet inte hur van han är att få genmäle på sina färdiga 'åsiktspaket', men det är vad jag är. Jag känner mig ofta liksom lite tillkortakommen med honom. Som att jag inte räcker till.

Jag hade faktiskt en poäng med detta inlägg. Men nu blev det visst till stor del något slags hyllningstal.

För övrigt har jag mensvärk .. Så jag vill dö.

PS. Jag tog mig förresten friheten att i efterhand publicera en bild till detta inlägg. Jag tyckte att den var passande. DS.

Så otroligt sexigt.

2008-09-07T15:34:00.005+02:00

Sedan tidig ålder, innan jag ens var så gammal att jag kunde förstå innebörden av ordet 'självständig' (annat än instinktivt), har jag velat klara mig själv. Vara oberoende, oviss av andra människor. Inte behöva hjälp. Inte vara avhängig. Ja, ni fattar.
Bland det värsta jag kan tänka mig är att behöva anpassa mig efter någon annans tid och barmhärtighet. Det är inget fel på andras barmhärtighet och det är inte att den inte finns, men jag vill bara i undantagsfall ha den. När det är saker jag (ännu) inte klarar själv, när jag vet med mig att jag inte är tillräckligt stark eller rättare sagt inte är sugen på att ta reda på hur det förhåller sig med den saken. Ett stort hål i väggen och Nä, det här gick visst inte så bra - det skulle ju ställa till med mer bekymmer för mig än att låta någon annan betongborra.
(Mor min hävdar förvisso att det är lika självständigt, fast finare, att hyra hantverkare. Det är dessvärre något jag inte har lust att ta mig råd med.)

Hur som helst, min poäng med detta var att A messade mig för ett tag sedan. Ett kort mess där han talade om att han höll på att måla, var täckt av målarfärg eller något liknande. (Jag borde ha sparat det messet.) För, vet ni? Inte nog med självständigheten och oberoendet, dessutom blir jag kåt av att syssla med sådant. Det ligger egentligen inte i bruket av fysisk styrka, utan i själva självständigheten. Det är sexigt.
Och jag tycker verkligen att det är görsexigt att måla .. Varenda gång jag gått över något hörn av min lägenhet har jag blivit kåt - till och med när jag kravlat utefter listerna. Att ha på sig halvtrasiga kläder, någon mindre viktig tajt t-shirt, kroppen rör på sig, upp och ner, små steg åt sidan, man blir varm, färgen skvätter lite i ansiktet, i håret, på de bara armarna, man böjer sig ner efter mer .. Hur kan det INTE vara sexigt!?! En annan tanke som ofrånkomligt slår mig är ju allt kul man kan ha medan färgen torkar .. Och pauser mitt i målandet är ju heller inte förbjudna .. Ja, att måla är mycket sexigt. Och tanken på honom målande var HET.

Jag skall snart måla om mitt kök. Igen.

It's up to me if I swallow.

2008-09-07T14:59:00.008+02:00

God dag.

Jag skriver till er nu, denna söndagseftermiddag. Har släppt igenom en drös kommentarer; det är ju kul att man varit saknad.

Visste ni detta?

(Länk)

Min mor har alltid sagt att jag går 'som en officer'. När jag går själv. Ingen går lika fort som jag. Jag går fort och jag går om alla. Ibland skrattar hon åt mig för det, ibland påtalar hon att det inte är 'kvinnligt'. Jag går fort för att jag är en passionerad människa. Haha, kanske det. Men på riktigt går jag fort för att slippa samverka med andra människor. Det finns inget mer irriterande än att behöva anpassa sig efter främlingar - särskilt främlingar som inte verkar ha något annat mål i livet än att strosa runt med sina barnvagnar, hundar, pojkvänner, flickvänner och andra odågor.

Som inte verkar vara på väg någonsärskildstans. Jag har inte tid med sådant. Jag är alltid på väg någonsärskildstans, jag har alltid ett mål. Jag ströshoppar inte ens, så som 'alla' kvinnor påstås göra ständigt och jämt. Jag får stressymptom av att knalla runt i affärer och titta och titta och välja och kanske och möjligtvis.

Att gå fort när man har högklackat på sig är dessutom bland det sexigaste jag vet. Jag har ingen särskild klackfetisch, men jag älskar det höga ljud som uppstår när tio centimeter höga klackar snabbt smattrar mot marken. Och att gå som en officer? Tja, jag kan tänka mig betydligt värre saker.

Men jag undrar förstås vad min officersgångstil kan tänkas säga om mina orgasmer?

Sorry, bloggen.

2008-08-13T16:10:00.000+02:00

Jag hade tänkt skriva ett inlägg innan mitt överraskande hej då, men jag hann tyvärr inte.

Vi hörs om två veckor, bloggen! Puss!!

TEST.

2008-08-04T18:47:00.011+02:00

Jag tror bestämt att ni inte tycker att jag är rolig. Men jag vet: ni inser bara inte min storhet. Jag gjorde till och med ett test som bekräftar det, som styrker detta mitt påstående.

Ja, jag är ju det.

Klicka på bilden för att komma till testet.

Så är det, ser ni.

Bah.

2008-08-04T09:19:00.006+02:00

Måste bara dela med mig av mer av min eminenta humor. Vissa saker är bara så klockrent jag!

Jag : Men jag får tänka positivt.
En annan : Ja, det får du.
Jag : Ja. Positiva tankar .. När de funkar är det ju bra.

Hahahahahaha.

Mer seriösa blogginlägg kommer. Jag har varit lite trött och inte orkat de här dagarna.

Mer eminent humor.

2008-07-29T07:53:00.005+02:00

Vi sitter och pratar, om hur jobbigt jobbet är och hur olidligt det är med all den här värmen.

Hon: Man skulle åka till Skara sommarland ..
Jag: .. och dränka sig!!

HUMOR.

2008-07-28T08:04:00.002+02:00

En sak jag förmodligen inte har poängterat nog är hur rolig jag själv tycker att jag är. Jag tror att alla som känner mig kan intyga att jag skrattar åt mina egna skämt ständigt och jämt, att jag skrattar högst och egentligen inte bryr mig nämnvärt om ifall andra skrattar eller inte. Fast de flesta skrattar ju allt som oftast, för jag är faktiskt rolig - på mitt arga, cyniska vis.

I morse blev följande sagt:
Värre? Hur kan det bli värre?? Det enda sättet det skulle kunna bli värre på vore väl om hon började klättra på väggarna och huvudet började snurra runt, runt?

Hahahahaha. Jag dör.

Nu måste jag gå borsta tänderna, pöss.

Deep throating.

2008-07-27T19:34:00.006+02:00

I går kväll träffades jag och A lite oplanerat för en rendezvous. (Jag borde inte skriva på franska i bloggen - jag hatar franska och vem vet vilka franskälskare jag kan dra hit?) 'Rendezvous' är i alla fall franska och betyder möte. Dock betyder det även, enligt Wikipedia, dockning mellan rymdfarkoster. Japp. Vi träffades för att än en gång docka våra rymdfarkoster. Det var trevligt.

Aaanyway. Vi träffades och det var trevligt och nu måste jag tvätta mitt sofföverdrag. Igen. Igen, A!! Vad fan. Soffan, sängen, kuddarna, soffkuddarna, lakanen, täckena - allt har jag under de här åren fått tvätta och tvätta om igen. Du får uppfinna en lamineringsmaskin el gigante! (Nu påhittad spanska, herregud.)

Anyway igen ..
Jag har två problem vad gäller deep throating:

* Jag kväljs inte, men jag är rädd för att kväljas .. Alltså kväljs jag.
* Det gör så förbannat ont i min hals. Under tiden och efteråt.

I går kväll fick jag genast ont, i natt har jag haft ont hela natten, har vaknat och känt av det flera gånger .. I vänster sida speciellt. Det är alldeles rivet och gör som halsflussont, fast jag inte har halsfluss. Eller tja, mer halsböldsont .. (Gud, vad mysig jag är så här på söndagskvällen.) Men det gör ont som satan i varje fall. Jag har varit ett halsflussbarn sedan födseln, och rökare på denna min känsliga hals sedan jag var ungefär åtta .. Fast jag röker inte längre .. Så ofta. Vad jag vill komma till är att jag har en jävligt känslig hals. (Och A har en stor kuk som växer jävligt mycket mer ner i halsen på mig vid nämnda begivenhet .. Hade det inte varit .. )

Annars?? Alltså, fy fan vad varmt det är!! Det är ju inte klokt, det är olidligt. Jag får ingen luft här hemma, kan knappt andas, känns som om jag skall kvävas. Jag svettas floder, kan inte vistas i mitt badrum (trots helöppen dörr) för då känns det som om jag skall dö av värmeslag .. Det är gamla hjärtsjuka tanter och gubbar, hundar och barn instängda i bilar och så jag .. Det här är inte skönt. Den värmen som var i början av sommaren, där i slutet av maj, den var skön. Det här är inte skönt. Vid ett tillfälle testade jag till och med (faktiskt!) att stoppa in huvudet i kylskåpet .. Det hjälpte inte. Däremot kunde jag riktigt se hur maten kippade efter andan och på sitt tysta, mataktiga vis bad att jag skulle stänga kylskåpsdörren already ..

Mer? A och jag skall köra kognitiv beteendeterapi för att komma underfund med mina klitorisorgasmer. Jag vet att jag aldrig har sagt det här, men de har hållit sig undangömda under i stort sett hela tiden vi har haft sex. Jag har någon gång fått någon, men under de här 1.5 åren skulle man nog kunna räkna dem på ena handens fingrar. Ja, så är det. Nu har jag sagt det och jag förstår att ni sitter med hakan i bordet och bokmärker detta inlägg i ren chock och pur förskräckelse. Hon, av alla människor ..

Nu måste jag gå äta. Långsamt får det gå, och jag får försöka svälja på höger sida av strupen .. Svälja via min högra strupe. Haha, man skulle ha haft två!!

Missunnsamhet?

2008-07-24T22:10:00.005+02:00

Jag tycker verkligen att jag är värd en massa saker här i livet, att jag är värd att ha flyt, att ha det bra och vara lycklig. Men jag är ganska missunnsam. Jag har aldrig varit bra på att glädjas med andra och åt deras flyt - särskilt om det är flyt i något jag själv inte har. Inte menat som att jag nödvändigtvis måste ha oflyt i vad det nu må vara, utan det 'räcker med' att jag helt enkelt står stilla. Neutral, nollställd.
Jag känner inte särskilt mycket glädje med andra människor, jag är inte särskilt bra på uppmuntran. Jag är inte särskilt bra på att bry mig om hur det går för/med andra, och jag är heller inte bra på att dela andras sorg. För det mesta, vill jag bara påpeka - visst kan jag ibland bli väldigt påverkad om någon är ledsen eller glad. Ibland vill jag till och med gråta till TV:n, så visst kan jag leva in mig i andras liv och känslor. Jag halvgrät när Ross och Rachel äntligen fick varandra i sista avsnittet av Vänner: både första gången jag såg det och dagen efter när jag såg reprisen. Men jag tror ändå att jag oftare inte lever in mig och/eller bryr mig än att jag gör det.

Som nu. Den enda dagen jag kan träffa min bästa vän denna vecka är i morgon. Men då kan inte hon, för hon skall nämligen ut med sin pojkvän.
Jag vet inte vad som stör mig mest. Hela grejen stör mig.
Pojkvännen är stenrik och betalar typ allt.
Pojkvännen bor i vad som är själva definitionen av 'centralt'.
Pojkvännen finns.
(Och delvis en irritation över att hon ändå ter sig ganska olycklig, ganska deprimerad, inte verkar så positivt känslopåverkad. Lite stillsam, mitt i allt, med mage att gnälla. Hallå, liksom!?! Som att inte hela grejen, han, är en jackpot.)

Missförstå mig inte nu - jag vet att pengar är en känslig fråga för många av oss (mig med). Varför jag nämner pengar är inte någonstans för att jag skulle vilja bli försörjd eller går efter inkomst när jag dejtar (bevare mig). (Inte hon heller.) Personligen skulle jag inte drömma om att leva på andra (och jag menar inte att hon gör det heller!) eller att leva av någon annans pengar (det menar jag heller inte att hon gör). Jag har alltid strävat efter självständighet, att klara mig själv och att klara mig bra. Jag anser, för min egen del, att det vore skamligt att låta en man försörja mig, då det skulle slå så hårt emot min stolthet och min strävan efter självständighet. Att bero av någon annan - vilken mardröm.
Nej, jag nämner pengar för att pengar står i sådan kontrast till nämnda persons tidigare liv. Vad har hon gjort för att plötsligt få ett sådant flyt? Vad har hon gjort och inte jag?

Ååh. En äcklig, liten, del av mig blir irriterad över allt detta. Lite i smyg, lite skamfyllt, för jag vet inte om jag verkligen har rätt att känna så här. Det är ju min bästa vän, det är ju klart att jag egentligen vill henne allt väl!?! Hon är alltid glad för min skull när något händer! Jag skulle givetvis aldrig drömma om att avslöja något av detta för henne, eller att med en min röja denna del av det jag känner. Bevare mig väl. Men vad jag tror, eller vad det verkar, är att jag i grund och botten är en egoist. Visst, jag kan glädjas åt andra - men jag ser hellre att jag själv är lycklig och att jag själv (också) har det där som andra har. Innan jag kan glädjas åt dem för någon sak, vill jag kunna glädjas åt mig själv först för samma. Hellre jag än någon annan.

Vad säger ni? Är jag en hemsk människa som det i slutändan kommer att gå illa för, på grund av min icke-empati och inte-mycket-sympati för andra?

Min största mardröm är att bli som min mor. Förbli olycklig, ensam, apatisk, med en negativ syn på livet, sig själv och sina förmågor - min mor som på grund av sina egna tillkortakommanden, däribland oförmågan att se och därför i förlängningen förändra sig nu är .. Som hon är. Och har det .. Som hon har det. Så som jag inte vill bli eller ha det. Eller, det är inte just min 'mardröm' .. Snarare är hon min, utan konkurrens, största sporre till vad jag absolut inte, inte under några som helst omständigheter, vill vara/bli.

Jag strävar ständigt efter självanalys och förändringar, förbättringar. Men jag bryr mig ändå, trots det, först och främst om mig själv och mitt väl och ve. Innan jag glädjs åt någon annan och allt det där. Sådan verkar jag vara och det som skrämmer mig är väl främst det att detta inte anses vara någon god egenskap. Om det vore så att jag ägnade all min tid åt att ta hand om hemlösa barn från Guatemala (eller vilket annat land som helst), eller åt att sy ihop minskadade i Darfur .. Det är ju en god sak, en god sysselsättning, en ädel. Då skulle jag inte ha tvivlat på mig själv och på att jag gör gott och därmed är god. Men, detta .. Egoism och oförmåga att glädjas med andra. Det är ju inte en god egenskap, det är inte något som anses generellt gott, utan tvärtom. Jag är rädd för mina dåliga egenskaper, då jag inte vet om de bara är generellt dåliga - i andras syn - eller om det är en dålig egenskap hos mig, som kommer att påverka mig själv och därmed mitt liv negativt.

Och då knöt jag ju tillbaka allt till mig själv. Jag är rädd att jag skall påverkas negativt. Ursäkta mig att jag ser en viss humor i det hela.

INTERNATIONAL BDSM DAY TODAY.

2008-07-24T19:38:00.004+02:00

Läs mer här.

Den tatuerade flickan skriver.

2008-07-24T07:39:00.006+02:00

God morgon på er. Jag vet i och för sig inte om den är så jävla god, men en morgonjävel är det ju i vilket fall. Återigen är jag vaken tidigt.

Min stoiska kamp mot Oates' jävla bokhelvete är äntligen över: en strid jag hållit på med ett tag nu. Fick en mycket märklig kommentar av någon kille på DarkSide angående den: att eftersom jag hade en sådan järnvilja och bara skulle läsa klart den trots mitt hat mot den, hur var jag då när jag hade bestämt mig för att inte lyda den som dominerade mig under sex? Öh. Jag svarade att det vore en mycket konstig grej att 'bestämma' sig för.

Men det värsta av allt är kanske att en av Oates' senaste böcker på svenska heter Den tatuerade flickan. Tss ..

DarkSide suger, förresten. Så jävla tråkigt.

God morgon och kaffeskål på er. Ha en fin dag. Själv skall jag läsa. Läsa, läsa, läsa. Inte onanera.

Tungt ..

2008-07-22T21:20:00.009+02:00

Han: Om du någon gång gifter dig, men vill ha sådant här sex .. Är det bara för dig att höra av dig.
Jag: Haha. Detsamma.

Jag, senare: Om äktenskap bara byggde på sex, då hade vi ju kunnat gifta oss med varandra. Det hade blivit ett mycket lyckligt äktenskap.

Nej, jag vet faktiskt inte. Jag tvivlar helt ärligt på att det är möjligt att bli så pass kär i någon att man (jag) skulle kunna avstå från vårt sex. Jag vet inte vad jag skall säga. Att bara säga Åh, det är så bra eller Det är bäst i världen .. Det säger egentligen ingenting. Men det ÄR bäst i världen. Jag vet inte hur kär jag skulle behöva bli i någon för att kunna avstå från detta eller för att tycka att den där kärleken till någon väger över det här fantastiska sexet, är bättre än det här fantastiska sexet. En sak är i alla fall klar: Det sexet, med den personen, skulle behöva vara åtminstone bra .. Inte bara potential, inte bara kan byggas upp .. Utan det skulle redan från början behöva vara BRA. Och då snackar vi 'bara' bra som ett komplement till den gigantiska förälskelsen. För att kunna väga upp.
Jag .. Jag vet inte vad jag skall säga. Det känns som om han och jag, vi kommer att vara dåliga människor som kommer att bedra våra respektive med varandra. Kommer vi kunna låta bli? Hur skall vi kunna låta bli?

Fast i dagsläget bedrar vi ingen, förstås. Just so we're clear.

I'm ready.

2008-07-22T18:41:00.004+02:00

Bring it on.

Den tatuerade flickan skriver igen.

2008-07-22T07:36:00.006+02:00

God morgon. I dag är en sådan dag då jag är uppe väldigt tidigt. Inte för att o7.3o skulle vara 'väldigt tidigt', men jag har å andra sidan inte påstått att jag precis vaknade.
På jobbet kallar de mig den tatuerade flickan. Det tycker jag är gulligt.

Jag ringde A i natt. Jag hoppas att vi skall kunna ses i dag.
Hej. Jag hoppas att jag inte väckte dig, men det gjorde jag bevisligen inte eftersom du inte har svarat.
Jag hoppas att vi skall kunna ses i dag. I kväll. Jag längtar, utifall att.

Jag har redan hunnit med att få orgasm i dag. En, än så länge. Det finns gott om tid för fler. I det fallet är klockan bara o7.3o.

NÅGRA ORGASMER SENARE.

2008-07-21T17:47:00.004+02:00

Efter sex orgasmer (cirka?) och en dusch (lång) är jag fortfarande likadan. Fortfarande lika anonymt kåt. Förutom att jag numera även skakar i hela kroppen och förutom att jag höll på att ramla omkull i duschen .. Om och om igen. Mina höfter låste sig när jag skulle raka benen, särskilt den vänstra. Är det sådant man skall känna vid ålderdom? Betyder det det?
Äsch, vem bryr sig?
Jag mår även lite illa.

Jag vill gå ut. Jag vill förföra någon. Jag vill måla mina ögon riktigt svarta, låta min hy vara riktigt blek och göra mina läppar röda. Plutande, glänsande klarröda-röda. Ha mitt långa, röda hår utsläppt, lockigt. Jag vill kasta långa, sugande blickar mot någon, prata med någon och veta exakt vad jag skall säga och göra, ha perfekt koll på situationen. Leda vår samvaro, men utan att den i sig nödvändigtvis måste leda någonvart.
Det är vad jag skulle vilja göra just nu. Förföra.

Det kommer att ske. Bara inte i dag, tyvärr.

Jag, strax efter duschen. Sno den bilden. Gör det.

I'm all the things they said I was.

2008-07-21T15:06:00.006+02:00

En av de värsta sakerna jag vet, så där på vardaglig basis, är att gå upp sent. Att inte ha några rutiner. För mig är det oftast en och samma sak - att sova till sent betyder ofta att man inte har något att gå upp till. För mig alltså, jag vet ju inte hur alla era liv är funtade (och jag bryr mig inte heller). Förutom de gånger jag måst lägga mig sent, that is - det är en annan sak. Men att kliva upp kl 12 på en vardag utan måsten är döden för mig. Då går jag upp helt lealös i både kropp och sinne. Det bästa jag vet är att gå upp klockan o6. Ahh, det är pur njutning. När man har det så, att man måste kliva upp så tidigt (eller ännu tidigare), ja, det möjliggör ju även en njutning av de där riktigt sena dagarna när man inte måste kliva upp så tidigt. Ni vet?

En dag som påbörjats så där sent blir ofta seg i sina skeenden. Jag sätter mig gärna vid datorn nästan direkt och sitter där tills jag är så hungrig att jag blir yr och mår smått illa när jag ställer mig upp. Så jävla meningslöst.

Nu har jag i varje fall ätit frukost, målat naglarna och druckit min första hink kaffe med vispgrädde.

Det där med att måla naglarna, förresten .. Jag tror att ni skulle bli förvånade om ni visste hur mycket jag egentligen tänker på mitt utseende. Funderar kring det, planerar. En gång i tiden skulle det ha blivit mitt yrke. Ja, inte att tänka på mitt eget utseende alltså, utan andras. Men likväl. Men saker händer som omvälver, så är det ju. Jag har än i dag inte lyckats hitta tillbaka till det, till det drivet och den ambitionen, trots att det förflutit åtta år sedan .. Sedan det hände. Det är lite synd och jag sörjer det ibland, samtidigt känns det som om den ambitionen var så länge sedan, att jag är way past det och inte kan komma tillbaka. Men roligt, det var det. Och fy fan vad duktig jag var.

Jag är väldans glad! I går kväll skickade jag en liten beställning till en vän som snart kommer hem på besök från det stora landet i väst. Saker hon skall beställa åt mig och ta med sig, alltså. I den beställningen ingick bland annat en strumpebandshållare. Denna. Som jag har velat äga en sådan!! (Inte en, förresten .. Massor!!) Jag vet att den ser lite gammaldags ut, men det är ju hela tanken .. 50-tal. Jag älskar 50-tal.

Men hur mycket jag än funderar och jobbar med mitt utseende blir jag aldrig riktigt nöjd. Det blir aldrig riktigt perfekt. Inte att jag, hur mycket jag än kämpar tycker att jag förblir ful, inte alls så. Utan det finns alltid något som kan bli ännu bättre, ännu snyggare, ännu lockigare, ännu rödare, ännu mer perfekt tillrättalagt. Det kan alltid läggas ner mer pengar, mer tid, mer engagemang. En glädjefylld strävan.

BDSM, då? Jo. Jag håller på att kliva in i det igen. Jag har haft en liten paus från allt, den lilla pausen under vilken jag träffade han den där snälle. Han kunde ingenting om BDSM och jag kopplade för en liten stund bort det. Därför att det, innan det kom upp på tapeten, fanns mycket annat som behövde läras ut. Nu slipper jag tack och lov göra allt det där, tack och lov fick jag i tid veta att det inte var lönt.
Jag har en dröm om att alltid ha BDSM i mitt liv. Alltså i en relation. Att det skall finnas där, att jag inte skall behöva vara utan. Att jag skall hitta en av de där perfekta (för mig) männen som lever och andas någonstans i den här världen och att vi skall bli och vara varandras. Det är min dröm - den drömmen som rör det. Ligga med andra, fine - men någonstans skall det bara vara han och jag, något skall finnas som bara vi skall dela. Något dit ingen annan skall ha tillträde. Ja.

Jag är kåt nu, utan att egentligen vara kåt på något särskilt. Ingenting alls, samtidigt som jag känner känslan av kåthet. Den är ganska stillsam och säger mig egentligen ingenting alls. Den förmedlar ingenting, den skulle inte vilja någonting. Den bara är. Det är ganska skönt, men å andra sidan beror bristen på uttryck kanske på att det inte finns något att ha uttryck om? Det finns inget i mitt liv just nu att vara kåt på. Inga särskilda människor. Ja, A och jag kommer att fortsätta träffas tills vidare. Men vi är fjärran från varandra, känner åtmistone jag. Jag menar inte geografiskt. Vi har verkligen bara sex. Inte direkt något mer i varandra. Känner du också så? Vi förenas av att våra kroppar är så synkade med varandra, av att han är så duktig och erfaren och känner min kropp så pass väl att han kan ge mig saker, saker som ingen annan har gett mig, orgasmer jag inte vet om jag skulle kunna få med någon annan. För att jag inte är säker på att jag vet hur han gör, och vet jag inte det och har oturen (rätt så jävla stor chans!) att träffa på någon som heller inte vet, ja .. Det var det sexet, det.
Efter att första (och enda) gången ha haft sex med han den där snälle, kände jag att om vi nu skulle ha blivit ihop .. Skulle jag ha varit otrogen. Förstår ni? Jag, JAG, som verkligen är emot otrohet, som är för öppenhet och att prata med varandra och ligga med andra och så där, men emot svek och att gå bakom ryggen .. Kände genast att otrogen, det skulle jag ha varit. Men bli inte ihop med honom då, sa en vän till mig. Nej, det är klart att det skulle ha varit klokast och så blev det ju, men det är egentligen inte det som är poängen. Poängen är inte vad som hände sedan, poängen är bara att så där skulle jag ha gjort. Jag hade inte kunnat hjälpa det, jag hade inte kunnat hjälpa att känna att det hade varit det rätta sättet att handla på, jag hade inte kunnat motstå.

Rent sexuellt är A och jag paradisiskt synkade. Och i brist på annat att vara kåt på, kan jag tänka på A och mig och oss, på vårt fantastiska sex, på hur underbart det känns varenda gång han smiskar mig och är elak mot mig och hårdhänt och förvägrar mig att andas, örfilar mig och binder mig för att sedan, efter en mer eller mindre lång tid (men alltid lång tid), det mest underbara av allt, hårt tränga in i mig. Den där första inträngningen, hans hårda kuk som blir invräkt i mitt sköte, som plötsligt fyller upp mig efter att ha plågat mig genom att förvägra mig det han mycket väl vet hur gärna jag vill ha, vill ha, vill ha och som jag äntligen får .. Det är det skönaste av allt. Trots allt är hans kuk skönast av allt i det läget. Den hårda känslan när han tränger in i mig är så skön att jag vill stanna i det ögonblicket för evigt varenda gång det inträffar. Att jag, där och då, känner att det enda jag skulle vilja göra är att rulla ihop mig och dö, för att det inte finns något som kan överträffa den obeskrivligt sköna känslan. Det enda jag önskar i det läget är att han skall sluta, sluta, sluta, stanna upp och låta mig känna, låta mig flyta och sväva ett tag, stanna tiden. Stanna tiden, gör det. Samtidigt önskar jag inget hellre än att han skall fortsätta, fortsätta i all evighet, knulla mig med den där kuken som ger mig så mycket fysisk njutning som ingen kuk någonsin har gjort, om och om och om igen. Herreguuud, hur kan det vara så skönt?? Jag vet att jag kommer hela tiden då, samtidigt som jag i det läget inte vet något jävla alls. Ty hur skulle man kunna veta något när man är så nära döden?

Och tänk då att ha det, och allt annat, i en och samma person ..

JAHA ..

2008-07-18T20:09:00.009+02:00

Jaha, jaha. Hej och välkomna till min nya blogg. Till min gamla blogg. Till min blogg. Till bloggen. Nu kanske ni undrar om jag har druckit eller om det är något annat som är fel på mig. Det är det inte, inget är fel. Det finns några enstaka störande moment i mitt liv - bland annat är jag så dödligt less på att sitta vid datorn och skriva att jag förmodligen har några snäpp högre blodtryck än vanligt. Pudelns kärna är alltså orden sitta vid datorn. Förstår ni? Jag är Muhammed och vill att berget, dvs datorn, skall komma till mig. Jag är arg att jag lyssnade på någon annan än mig själv och lät mig vilseledas att köpa en stationär dator. Ingen som vill köpa min dator? Den treåriga drulleförsäkringen gäller fortfarande och ni kan få med några nakenbilder á la Gaia på köpet. Hahaha. Nej, seriöst. Jag måste köpa en laptop. För länge, länge sedan var det en människa som skrev att han föreställde sig att jag var som Carrie i Sex and the city, och att jag satt i min säng i string och skrev bloggen. Haha - bortsett från att jag hatar SATC och hela den hypade modesnurren .. Varför inte? Jag vill sitta i mina string i min säng och skriva.
Men, för att återgå: så sett är inget fel på mig.

Vad har hänt med mig då? Njahe. Well. Jag har ju skrivit om mina missar, i inlägget nedan.

Jag vet inte .. Ni vet det där med muskelminne, att även om hjärnan inte minns något minns kroppen/musklerna det och därför kan man ibland vara/bli spänd utan att veta varför? På samma vis är det med mig och mina känslor. Mitt känslominne. Trots att det var så länge sedan det strulade för mig med kärleken (år 2oo6), minns mina känslor det som i går. Känslor åldras inte, har ni tänkt på det?
Därför har jag blivit så skärrad av det som hänt nu, anno sommaren 2oo8, när de första känslokandidaterna på länge råkat dyka upp. På grund av det som hänt har jag blivit så förvirrad när jag träffat på någon som verkat rätt men visat sig vara fel - just det där att de i slutändan visat sig vara fel, att jag inte reagerat på dem så som jag hade trott att jag skulle göra, gjorde att jag började tvivla på mig själv och min bedömningsförmånga. Det är konstigt. En god vän sa dock att det är bra och sunt att tvivla på sig själv ibland, att det skulle visa att man reflekterar över sig själv. Kanske det. Kanske är det så. Men det är inte roligt. Jag gillar inte hela den där biten, att tvivla på mig själv och att plötsligt undra om det är så att jag tappat fotfästet men inte märkt det själv .. Är det då man tappar fotfästet och bedömningsförmågan på riktigt, när man inte märker det själv?
Nej, jag tror inte det. De gånger jag tappat fotfästet har jag i allra högsta grad märkt av det själv, och då har jag också vetat varför. Dock är ju inte varför och åtgärd=förändring-->omedelbar återgång till fotfäste samma sak i praktiken, men jag har i alla fall alltid vetat.
Kanske är det sunt att tänka så här, men det är inte roligt.
Men någonstans, på ett rationellt plan, har jag hela tiden insett att det det hela handlar om är att jag helt enkelt måste tänka om, att det inte är mig själv det är fel på, utan den andra parten. Fel på den för mig. Trots att det inte verkade så först.

Pratade om detta med A för ett tag sedan, då jag verkligen tvivlade på mig själv. Efter lite fram och tillbaka sa han en jävligt smart sak: 'Men det är inte så att jag inte skulle känna igen någon som är rätt om jag träffade henne.' Det var en stor ljusning för mig.

Vad gör jag nuförtiden? Well, det är sommar ('sommar'!!) - alltså jobbar jag. Jag jobbar och jag pluggar och träffar kompisar emellanåt. Något mycket mer har jag inte lust med. Jag har inte haft någon semester än. Jag har ingen lust att träffa nya män. Jag har ännu inte dumpat han den där snälle, men jag skall. Det är inte så att jag har bråttom att göra någon ledsen. Jag har en liten 'frist' nu, då jag ligger hemma sjuk. Dock är jag inte döende.
Han är väldigt snäll och mån om mig. Dock är han inte sunt snäll - för sig själv. Som sagt, att hålla på med socialt arbete och bygga upp människor ligger inte inom min intressesfär.

Nästa år skall jag börja plugga. På riktigt. Jag kommer inte att se mitt jobb på länge - det gillas. Jag ser fram emot att börja leva som alla andra och att träffa en massa nya människor. Att omge mig med nya människor, skilda personligheter och nya situationer. Nygamla miljöer, nygamla koordinater. Samma som någon gång tidigare, men ändå inte. För man kan aldrig stiga ner i samma flod två gånger - särskilt om floderna särskiljer sig med namn, innehåll och delvis placering.
Jag ser även fram emot att äntligen få följa den där riktningen som kan ta mig dit jag (i yrkesväg) vill. Att i praktiken ta itu med viljan jag i teorin numera känner till.

Vad mer kan jag förtälja för er? Jag är inte samma person som tidigare. Floden (som nu är jag) har ändrat bana lite grann - inte flyttat på sig, men breddats. Vuxit, mognat, lugnat sig lite. Jag är mer allvarlig nu än tidigare. Inte lika utåtagerande, i bemärkelsen outspoken. Jag har lärt mig att inte prata så mycket om sex, att inte ha det så långt ut på tungan. Jag dejtar inte på samma galna vis som tidigare. Av erfarenhet har jag lärt mig (och blivit nedslagen av) att det kommer att vara svårt för mig att hitta någon som passar mig. Som matchar. Men som någon sa: Tills det klickar och connectar, till dess kan jag unna mig att sitta här med tummen i röven och vara barnsligt kräsen. Det spelar ändå ingen roll när man blir kär, och till dess att jag blir det kan jag ju lika väl sitta här och gäspa, välja och vraka och dumpa av allehanda skäl. Vänta på blixtnedslaget. För när blixten slår ner i en är det kört ändå.

GONE.

2008-07-18T18:50:00.002+02:00

Sådär, ja. Nu är det så här, ser ni: i stort sett alla bilder där jag förekommer är raderade från denna blogg och kommer ej åter. Inga bilder på mig, vare sig i delar eller helhet, nya eller gamla, kommer aldrig någonsin mer att dyka upp. Varken här eller någon annanstans på internet. Bara text. Jag har precis gått igenom över 500 inlägg och raderat. Inte för att jag är så jävla förvånad över att någon snott mina bilder och publicerat dem, inte för att jag inte visste att det skulle kunna hända, men gjort är gjort. Och detsamma gäller nu, detta mitt beslut. Gjort är gjort.

Och som om det inte räckte med det brainfucking det innebar att gå igenom så många inlägg och fokusera på sin uppgift, valde jag att efteråt sätta mig och göra om bloggen lite. Allt det där svarta .. Gud, vad skönt att det är borta. Visst känns det lite lättare att andas nu när man tittar på bloggen? Det tycker i alla fall jag.

Nu skall jag gå äta. Återkommer kanske senare med ett inlägg. Pöss.

Well.

2008-07-16T17:35:00.002+02:00

Det är så länge sedan jag skrev här nu att jag själv inte minns hur länge. Länge. Jag skriver inte alls numera och det är oroväckande. Med tanke på mina drömmar och livsplaner är det ju inte alls bra att jag inte gör det. Jag hoppas att det är övergående; kanske måste jag helt enkelt tvinga mig själv till det?

I övrigt är det bra med mig. Jag är lite sjuk just nu (nåja, mer än lite men man vill ju inte vara pjoskig) men i övrigt är det fint.

Jag träffar män. Eller ja, träffade. Jag vet inte. På ett sätt känns det som om jag aldrig kommer att träffa någon som är rätt. Någon som klickar KA-BOOM. På ett sätt känns det som om jag aldrig kommer att kunna bli kär igen. På ett sätt undrar jag om jag överhuvudtaget vill träffa någon? Jag kan inte tänka mig att det inte är så, men jag vet inte.
Det där att träffa någon, bli glad av personen och pirr och allt det där .. Det är ju fint. Men allt annat runt omkring - jag blir uttråkad av att borsta tänderna ihop, av att äta ihop, av att gå till biblioteket och plugga, av att dricka kaffe och betala räkningarna. Förstår ni? Allt det där vardagliga runt omkring, allt det där som indikerar att ingenting egentligen förändrats, att man fortfarande är en organisk organism, att man fortfarande blir hungrig, behöver sömn och tycker om jordgubbar. Man är egentligen fortfarande som vanligt och allt omkring en likaså. Jag vet inte om det är en jordbävning jag förväntar mig, eller om det helt enkelt är så att jag träffat fel och att det i sig tråkat ut mig? Det kan vara så. Jag menar, det blir ju en jordbävning. Jag vet ju hur jag blir när jag verkligen blir kär (två ggr på 25 år, vilken statistik) och med stor sannolikhet gör jag fel som ifrågasätter mig själv och min förmåga att bli det när felet egentligen handlar om att jag träffat två män efter varandra som båda mest av allt bara tråkat ut mig.

Jag träffade en man för ett par månader sedan. Han var så jävla irriterande. Känslig, konstnärlig, förvirrad. Klampade in med skorna på, då han var så upptagen med att se sig omkring i mitt hem. Jag frågade om han brukade gå omkring med skorna på hemma hos sig också och gjorde 'slut' genom att säga att jag och fragila själar aldrig har gått ihop.
Jag träffar en man nu. Han vet inte om att han bara är ett andetag från att bli dumpad. Snäll som ingen, men omogen på vissa sätt, oansvarig på vissa sätt, fragil som en glasskiva och osäker som fan på sig själv. Jag har mycket svårt med självosäkerhet. Bortsett från att det är mycket oattraktivt är jag av naturen ofta svart/vit. Någonstans läste jag att det skulle vara en autistisk eller aspergersk (?) böjelse, men något sådant kan jag aldrig tro om mig själv. För mig handlar det bara om logik. Det ÄR till syvende och sist antingen si eller så, skall man sluta med något är det bara att göra det. I livet handlar det mesta om val och om att bestämma sig, det är inte svårare än så. När jag mådde dåligt och ville spy åt min egen spegelbild, när jag ständigt och automatiskt anfäktades av elaka tankar om mig själv och helt enkelt fortsatte att gå upp i vikt, drevs jag till slut fram till en punkt vid vilken jag kände att Nu räcker det. Helt enkelt. Jag bestämde mig helt enkelt för att lägga av, för att tycka om mig själv och vara nöjd och glad. Jag bestämde mig för att uppskatta mig själv och omvärdera - att vara glad åt att jag är jag och inte någon annan. Att omvärdera tankarnas riktning och mönster. Helt enkelt. Jag bestämde mig, jag fattade beslutet.
Det är inte svårare än att bena ut vad som är bra och vad man är nöjd med, och att ta itu med resten. För mig har det inneburit bl a att ett antal kilon har rasat, att plugget har satts igång med och att min ekonomi aldrig har varit under bättre kontroll.
Jag pallar inte människor som har så dålig självkänsla att de inte tycker sig kunna göra någonting rätt, inte ens diska. Lägg ner, liksom. På den nivån har jag lyckligtvis aldrig varit. Det kräver så mycket energi och så mycket av en själv, och är allt som allt ett jävla slöseri. Det finns så många andra, bättre och vettigare saker man kan ägna sig åt istället!

Och jag som har jobbat så pass med mig själv, kommit fram till och ändrat så himla mycket .. Skall jag då dra på mig någon som är ännu lägre ner än jag var, och åta mig att reparera och bygga upp honom? Göra om allt en gång till, och denna gång på vinst eller förlust? Nej, tack. Sociala projekt har aldrig varit min grej, och empati är inte något jag brukar ägna mig åt. (Därmed inte sagt att jag inte har den, därmed bara sagt att jag inte slösar med den överallt, åt alla håll och hela tiden.) Dessutom anser jag att ingen annan kan bygga upp en annan människa förutom människan själv, inte på riktigt. För vad händer om jag, i egenskap av den uppbyggande kraften, försvinner? Dessutom vore det ett nerköp för mig att istället för att ägna mig åt att njuta av min relativt nyvunna 'självglädje' med någon annan människa och börja från den nollpunkten, få stiga ner till -273.15 och tjata om allt från början igen.

Nå, kanske spårade jag ur lite precis. Kontentan är dock att dumpningen bara är en tidsfråga och jag antar att min frustration över (inte bara honom utan min situation i hela detta segment av livet) delvis lyser igenom.

Dessutom är han helt värdelös i sängen och kan ingenting (och det INTE med A:s mått mätt). Något som i sig hade kunnat passera och jobbas med, men som i samband med allt annat bara blir ännu en nackdel - tillsammans med hans lilla kuk, dåliga självkänsla, dåliga fysik och den totala frånvaron av ansvar inför pengar.

Nu måste jag gå lägga mig och vila vidare. Pöss.

ÄRLIGT TALAT.

2008-06-01T16:07:00.003+02:00

Hela dagen i dag har jag smått fasat för att råka stöta på mina grannar. Jag vet inte varför det kommit över mig just denna gång, om det är för att jag och A i går skämtade om att jag snart kanske kommer att bli vräkt, eller om jag personligen tycker att jag varit högljudd en gång för många .. Jag vet inte. I övrigt är jag mycket lugn och tyst när jag är hemma - jag har typ fest kanske högst en gång per år, musik händer det ytterst sällan att jag spelar högt, och då allt som oftast typ en låt. Men när jag har sex, eller rättare sagt när vi har sex .. Då vet jag med mig att jag låter - skriker och väsnas, och enligt A låter, skriker och väsnas jag ännu mer än jag själv vet om. Så jag skäms lite. Inte alls för sexandet i sig - utan för att mina grannar är de mest beskedliga människorna man skulle kunna ha som grannar. De är själva mycket lugna och tysta (jag har aldrig någonsin hört dem väsnas hemma), har tre små barn och mitt sovrum ligger vägg i vägg med deras vardagsrum. De skall ju faktiskt inte behöva tvingas höra på när jag har sex.

Något måste göras.

OUTSTANDING.

2008-05-31T21:51:00.005+02:00

Tidigare i kväll var A här och vi hade sex.

Jo, jag vet - själv är jag också mycket förvånad över det oväntade skeendet.

Men vet ni? Fan i helvete, i natt måste jag sova i min säng. Den är dyblöt, så jag kommer att få rulla ihop mig som en liten boll mellan de få torra fläckarna. Mitt favorittäcke är också dyblött, så där att man lyfter upp en liten bit och en halv kvadratmeter täcke följer med. Men well, vad gör man när man inte har något att säga till om utan bara tvingas komma och komma? Det är ett hårt öde, mina vänner .. Det säger jag er.

------
Update en liten stund senare:

Helvete!! Båda täckena är ju blöta rakt igenom!

INGET FÖR KÄNSLIGA ÖGON!

2008-05-27T19:05:00.007+02:00

Jag har haft kul i eftermiddags. Eh, 'kul' är i och för sig verkligen inte ett bra ord i sammanhanget .. Ljuvligt, helt underbart, delvis smärtastiskt och jättejäääättehärligt. Mitt och A:s sex är beyond all beskrivning och han är generös som helvete och (nästintill) fullständigt outtröttlig .. Medan er tillgivna rullar ihop sig till en liten boll och gråter och/eller skrattar havt ihjäl sig varje några orgasmer.
Nåja. Vi (han) har tagit några (en hel del) bilder som jag, på hans förslag, delar mig med till bloggen. Enjoy!

Om ni är som jag kommer ni att se humorn i den där kåpan som täcker min fitta. Det är en fittpump, för er som inte vet (eller ser?) det. Jag sprang förbi MartinShop på Andra Långgatan i dag och införskaffade den, på A:s vänliga begäran. Väl hemma garvade jag, i väntan på A, alla möjliga kroppsdelar av mig till den och när han väl hade anlänt kallade jag den allt jag kom på, då jag tyckte att den såg så rolig ut. Kom igen liksom - dess utseende, dess storlek .. Det roligaste jag så här i efterhand minns att jag sa är: 'Blir det krig, är man ju i alla fall trygg med den här gasmasken'. Hahahahaha. Men efter två pumpningar skrattade jag inte så mycket längre, kan jag tala om ..

Den är verkligen helt underbar och jag rekommenderar den å det starkaste!!!

Här har ni länken till den.

Haha .. Galet, va? :)

Och på tal om att enjoy:a - gott folk, ha mer sex! Det är lösningen på världens alla problem.

VÄRLDENS KLOKASTE.

2008-05-26T13:13:00.006+02:00

' Kära ****** (jag).

( .. ) Jag ber dig, var rädd om och ta hand om dig i alla avseenden. Mitt råd till dig är att du inte skapar dig några relationer där besvärliga kompromisser ingår - vare sig gällande utbildning, syn på livet eller världen omkring dig - för att du i så fall kommer att få föra ett liv som lika väl kan kvitta. Sök efter någon som är dig lik för endast så kommer du att kunna uppfylla de önskningar du har - önskningar som samtidigt även kommer att göra den andra parten lycklig. Tro inte att du kan överbrygga de skillnaderna genom att alldeles på egen hand organisera allt ditt liv och ta hand om allt själv (som jag, till exempel). På det viset kommer du ändå att leva ensam, fast i tvåsamhet, och det är enligt mig värre än att faktiskt vara ensam.

( .. )

Med all min kärlek, moster. '

Det har hänt att tanken slagit mig; varför kunde inte min moster varit min mor istället?

FUCKABLES.

2008-05-25T21:48:00.007+02:00

Jag har en liten men konstant lista på män jag hyser en permanent förkärlek inför. Män jag skulle göra mycket för att .. Tja, träffa dem lär jag ju inte göra i vilket fall som helst, så låt oss helt enkelt nöja oss med att använda termen permanent jätteförkärlek.

Per Morberg - för att smarta, passionerade och domderande män gör mig alldeles hänförd. (Och åsynen av hans lilla glasögonprydda mus till fru i TV-rutan får mig att vilja slunga något i den. Men då kommer Radiotjänst i förlängningen att behöva höra av sig till mig, vad onödigt.)

Serj Tankian (frontman i System of a down och soloartist) - för att smarta och engagerade män gör mig knäsvag.

Tony Stigsson - för att militärer med pondus och med BDSM som sexuell böjelse gör mig kåtast av allt. (Det var därför jag tog tillbaka A .. Haha, jag skämtar bara. Jag tog tillbaka A för att han är den absolut grymmaste, bästa någonsin, mannen jag haft förmånen att ha sex med.)

Påpekande: Jag är absolut inte intresserad av någon diskussion kring Tony Stigssons liv och leverne, den diskussionen har vi redan tagit en gång på denna blogg. Ni kan ju roa er med att läsa om hur PO fällde Aftonbladet för deras skriverier om honom, om ni nu är intresserade ..

'Vidare var tidningens rapportering i vissa delar starkt vinklad. Särskilt publiceringen den 10 oktober framstår som en partsinlaga för ex-hustruns version. I artikeltexten redogjordes ingående för uppgifter från polis-utredningen om kränkningar av henne som han inte dömts för. Hon skulle bl. a. ha bundits och piskats av honom i källartrappan; det skulle ha gjort så ont att hon lämnat bitmärken i räcket.'

I fredags när A piskade mig bet jag mig själv så hårt i armen att jag hade bitmärken dagen efter.

Källartrappan jag onanerat och kommit massor till, mmm ..
Passar även på att citera mig själv:

'Tony Stigsson, om du läser detta: Jag skulle aldrig, aldrig skvallra om något. Jag kan inte lova att jag skulle tiga som en mussla hela tiden (under sexet, menar jag då - jag är rätt högljudd), men jag skulle definitivt inte skvallra om det efteråt. Inte ens skriva om det här på bloggen. Snälla, jag vill så gärna ha sex med dig. Jag tror att vi hade funkat ypperligt i sängen, du och jag. (Eller varhelst annanstans du hade velat.) A hade säkert också velat vara med. Han har redan erbjudit mig trekant, efter mitt lilla hångel+orgasmäventyr. DU är den ende, hittills till och med den förste, jag kunnat tänka mig för ett sådant happening. Du och jag, Tony. Och du, jag och A. Fireworks och enorma sprutorgasmer .. '

För övrigt vill jag bara tala om att jag i dag varit så trött att det drägligaste sättet jag funnit det att existera på har varit att sitta i soffan med huvudet lutat bakåt, mot rygg-/nackstödet, och stirra upp i taket. Så illa är det. Jag har varit trött, så trött. Och därför känslosam, så känslosam.
Jag råkade slå på en av mina favoritfilmer, Anna och kungen .. Och vad hände? Jo, det tog en kvart och sedan satt jag där och bölade. På den nivån har dagen varit - det vill säga den lilla tiden då jag inte tyckte att allt var pest och skittråkigt och att jag inte hade något vettigt eller intressant i mitt liv alls. Det är naturligtvis inte sant, men det är svårt för mig att nå mig när jag är så här trött. Men tjugosex års existens har lärt mig så mycket om mig själv att jag vet att det bara är att låta det passera - en god natts sömn är allt som behövs.

Några bildbevis efter mitt och A:s senaste encounter har ännu inte kommit. Vi har bara hörts lite via den där fina uppfinningen man för femton år sedan inte visste att man behövde (mobilen) och via den har inga bilder utväxlats. Så ni får vänta lite till (inte för att jag tänker slänga upp femtiofem bilder, så det kanske inte är så mycket att vänta på ens - haha).

Nu skall jag ta min jättelånga röda man och gå sova. Jag önskar att jag ville ta en cigg, men jag har bestämt mig för att jag - av två goda ting - väljer deep throating före cigaretter.

PFFF!

2008-05-23T18:41:00.003+02:00

Ni vet termen Världens bästa sex? Det är sådant de hittar på för att hindra er från att upptäcka det riktigt bra sexet.

Tack och lov att jag inte skall sova hemma i natt heller. Min säng hade inte gått att sova i.

(.. Bildbevis kommer; de bilder A har i sin kamera är bra mycket snyggare än dem jag skulle kunna ta nu, så här i efterhand. Håll ut.)

INGEN RUBRIK.

2008-05-22T02:17:00.009+02:00

Jag tänkte på det, tänkte på det på vägen hem i natten: Tänk, den vägen skulle jag ha tagit tidigare, den vägen skulle jag ha gått, till hans trygga famn ..

Tänk, så desillusionerad jag var.

... Hur desillusionerad är jag nu? ...

Nu skall jag ta en sista cigg och sova. God natt världen, god natt bloggen.

SHOW ME HEAVEN.

2008-05-19T08:08:00.010+02:00

Vet ni vad?

I går eftermiddag låg jag med A.

Och vet ni vad?

Det var helt U-N-D-E-R-B-A-R-T. Så jävla skönt. Bäst. Sex blir antagligen inte mycket bättre än så. (Fan, han har verkligen förstört mitt framtida sexliv.)

Man får ju vara sådan, se till folks goda sidor. Det är jag skitbra på. Hahahaha, as if .. Men jag kan, jag med. (Bevisligen!) Man får ju göra undantag i sitt beteende. Inte stagnera, inte vara tråkig eller alltför förutsägbar. Så jag och A hade sex igen. Har sex igen. Sex med A är rock'n'roll.

Och tack och lov att jag inte sov hemma i natt så att lakanen, täckena och sängen hade en chans att torka. Det rinner absoluta fontänorgasmsfloder (alltså, jag skämtar inte) ur mig vid sex med honom. Heaven.

Go ahead, var avundsjuka ;)

LÄRDOMAR.

2008-05-05T05:04:00.007+02:00

Jag lär mig, jag lär mig hela tiden. För att inte gå ner mig i ågren över mitt beteende, mina beslut och handlingar måste jag lära mig. Jag måste utvärdera och tänka framåt för att inte börja må (alltför) dåligt över saker jag själv ställer till med. Jag måste lära mig om mig själv, för att inte en gång till med vidöppna ögon och bombbältet runt midjan gå rakt in i ännu en folksamling, där jag mest av allt ställer till det för mig själv.

Jag måste sluta vara så självhävdande, så hård på ytan, rapp i käften på gränsen till arrogant när det gäller att driva med andra och så förbannat noga med att framstå som hårdast och kallast i stan och för att inte få det att framstå att jag vill något jag egentligen inte vill och inte vill något jag egentligen längtar efter mer än allt (i alla fall när det kommer till saker bara andra kan ge mig). Jag måste helt enkelt tagga ner och inte vara den där taggiga, dryga och kaxiga människan. Jag måste avväpna mina trupper och i framtiden se till att skapa lugna och städade samtal med andra. Mina samtal med nya potentiella män är så obalanserade. Jag prövar dem, prövar dem hårt genom att vara till förbannelse dryg och kaxig. Utvärderar dem för att se vad vem går för. Men jag är för hård, utvärderar med en alldeles för hård och taggig piska. Samtalen med 'mina' män har därför hittills slutat enbart på ett av två sätt; jag (när det gäller mååånga män) eller den andra personen (A, t ex) dominerar och leder. Det finns ingen trevlig och mysig jämvikt, värme, närhet eller uppriktighet. Nej, tanken på en bekväm och trevlig balans, ett trevligt samtal där man faktiskt pratar och lär känna varandra genom leenden och genom att aktivt lyssna .. Det låter helt underbart, känns som en fantastisk idé och är vad jag tänker ägna mig åt i framtiden.
Jag måste dessutom sluta prata om sex på ett sådant högljutt och faktiskt fjantigt sätt. Jag måste sluta prata om sex överhuvudtaget. Och jag måste sluta framföra saker som inte ens är sanna, för att min hårda yta skall få den där pimpningen som i själva verket rostar så fort den får se dagsljus, dvs lämnar munnen.
Förstå att jag var så puckad att jag i går benämnde mig själv 'promiskuös' och 'slampig'. Vilka dumheter!!! Promiskuös för att det är ett så negativt laddat värdeord, och slampig för att jag inte ens är det. Jag har inte legat med någon på flera månader, och i ett helt år innan dess låg jag med enbart A.
Jag måste sluta med den där stenhårda ytan jag sätter upp som jag tror gör mig häftig och skyddad. Den skrämmer bort folk. Jag tror att den skrämmer bort för många folk, helt i onödan. Folk som inte skulle ha blivit skrämda eller avskräckta om det inte hade varit för den. Jag har nu, efter gårdagsnatten, gjort bedömningen att jag går miste om bra killar - eller, om inte annat, att jag riskerar att göra det. Jag tycker dock, tyvärr för mig, att han verkade vara en bra kille. Han, som är grunden till denna insikt, som är den jag hoppas slippa sörja genom denna lärdom. Snäll och trevlig, rar, smart, rolig och riktigt snygg. Riktigt lång och med en ordentlig torso och kropp; kraftig, härlig kroppsbyggnad utan att vara varken tjock eller för grovhuggen. Han som talade sex språk och jobbade som datatekniker, han som hade ett jättefint leende och fina ögon. Och en underbart härlig och mjuk, klingande norrländsk dialekt. Han hette Thomas.

Men så som jag betedde mig kan jag inte klandra honom att han inte har hört av sig, trots att det var han som ville att vi skulle byta nummer (han fick mitt). Dessutom - när vi skildes åt gick jag bara. Jag reste mig ifrån honom och gick på vagnen; 'Puss', var det sista han (vi) sa. Dessutom skulle jag prompt gång på gång försöka få hångla med hans kompis, för att tanken att jag inte kunde få göra vad jag ville med vem jag ville retade mig, för att jag hävdade att världen ju var fri. Sådana dumheter, hade mitt ragg gång på gång gjort så med min kompis inför ögonen på mig oavsett skäl .. Ja, ni hör ju själva. Det är så dumt att det inte finns något att säga. Mer än kudos till honom för att han stod ut med mig en hel natt.
Men synd, jag tycker att det är synd.

Så sådan skit behöver jag lägga av med. Livet är inte en tävling i vem som kan vara 'arrogantast' och driva hårdast med andra för att sedan skylla det på 'skämt'. Heller inte vems skyddsmurar som kan vara högst och försvarsattackera med flest soldater med de tyngsta vapnen, plus, icke att förglömma, skrämselskott i massor. Synd, mitt jag innan denna lärdom hade sopat banan med alla konkurrenter.

ÄR DET INTE KONSTIGT?

2008-04-25T22:27:00.009+02:00

Så, vad gör jag här en fredagskväll? Lönehelgen, dessutom? Sanningen är mycket enkel och ännu mer tråkig - jag är för trött för att orka, för trött för att känna lust att ta mig till festen jag är bjuden på. Jag sitter därför här vid min dator och kontemplerar och det enda som saknas är ett eller ett par glas rödvin och någon eller några cigaretter. Jag vägrar dock öppna min sista vinflaska och har ingen lust med rökning heller.

Så jag skriver istället, det var mycket länge sedan!

Jag .. Jag träffade A i onsdags. Och dagen innan det, i tisdags. Då satt vi i en park i eftermiddagssolskenet, så småningom ackompanjerade av några andra ur den snäva krets av människor jag är villig att lägga ner min dyrbara tid på. Vi pratade och det var kul och jag hoppades att mitt hår lyste riktigt rött i solskenet.
I onsdags var han hemma hos mig, föregivet för att åse vad mer för förändringar jag gjort i min lägenhet, nu när jag är klar med den. Det var mycket trevligt, framför allt för att vi hade så bra samtal. Avslappnade, mer balanserade, mer resonerande och jämlika. Han är nog den enskilda personen som jag lär mig mest av i ett samtal, den som gör mig 'mest klokare'.

Jag tror att det finns något där. Mellan oss. Fortfarande. Något latent, ett större eller mindre frö av något som inte påverkas av något utifrån. På ett sätt hoppas jag att det bara är jag som känner så; då vore det i vanlig ordning lättare att ignorera. Men jag tror inte det, faktiskt.

Han sa att han var tvungen att ge mig en komplimang. Jag saknar dina kyssar. Du lyckas förmedla hela din sexualitet i en kyss.

Jag tror att det finns något där. Något där väntan inte gör något, något det kanske inte är dags för än. Det sistnämnda är jag inte helt hundra på dock, det känns eventuellt alltför filmiskt romantiskt. Jag är inte mycket för filmisk romantik, även om jag med åldern insett att kärleksscener - även om drivna till sin yttersta spets i filmer och dylikt - och alla knäppa och förvridna sätt kärlek går fel och trasslar till sig på, de är hämtade ur verkliga livet. De kan ske och sker och allt är verklighet. Men hur som helst.

Mot slutet av vårt samkväm kom han fram till mig där jag satt på soffans armstöd. Hans armar kom att lägga sig på mina armar, och mina armar kom att greppa efter hans. Hans händer hamnade i mitt hår i nacken, mina ögon höll koll på hans armar medan mitt ansikte och huvud snart la sig på hans mage. För att fylla ut luften mellan oss, för att distansen skulle bli åtminstone bara lite längre (eller överhuvudtaget existerande), pratade jag. Jag fortsatte att säga, upprepa, det vi (jag) redan hade sagt i vår diskussion om oss som föregick våra extremiteters umgänge. Att det var synd att det var som det var, att det kändes som om vi var två starka energier som tog ut varandra istället för att samverka och något mer. Jag ville inte bli kysst och jag ville inte kyssa, men jag tyckte om hans beröring. En hel del. Jag vill, jag vill fortfarande ta på honom. Inte på ett sexuellt sätt, utan på ett fysiskt. Jag vill röra vid honom och jag tror inte att jag skulle ha något emot att bli rörd av honom tillbaka - så länge det var på ett mycket försiktigt, aktsamt och återhållet sätt. Så där att det är skönt men inte kravfyllt och inte föranleder något annat. Så satt/stod vi ett tag, men saken var den att skälet till att han överhuvudtaget hade rest sig (tror jag) var för att vi skulle bege oss. När vi (jag) sedan gjorde ett nytt försök till nämnda begivelse planterade han en puss på min hjässa. Därefter kom vi båda att istället stå upp, och den här gången hamnade mina armar runt hans nacke, våra ansikten i stilla hy-mot-hy-kontakt och hans händer så småningom innanför mina träningsbyxor, på min nakna rumpa. Han sa att han fortfarande tyckte om den; jag sa att jag tyckte att den var för stor (jag jobbar på det, jag är ingen babblande gnällspik). Ett tag stod vi 'bara' så. Han fick en puss på pannan av mig, precis innan den påtvingade begivelsen gjorde att vi faktiskt var tvungna att släppa taget.

I bilen pussades vi hej då. På munnen. En gång. En puss, ingen tunga.

Jag vill verkligen, absolut och slutgiltigt inte återgå till det som var. Ingen tvekan om den saken. Jag vill inte knulla med honom, jag är för mitt liv inte intresserad av någon repris av den eviga följetongen av knull, dusch och nytt frånfälle, undantryckt saknad, erkänd saknad, tårar och frustration, förnekelse och inbillning att det funkar att ha det så. Det skulle inte finnas på min karta om världen så påstods vara platt på den. Jag har för den delen heller varken plats, tid, lust eller energi för sex. Det snajsiga i sammanhanget är dock att vi där står på samma punkt i våra respektive liv. Ingen av oss passar något för just nu - med den skillnaden att han, vad jag tror, kan tänka sig sex. Inte jag.

Han nämnde att han dejtat någon eller några tjejer. Jag sa att jag håller mig borta från allt, att jag inte vill ha sex och inte har tid att trassla in mig i något annat heller - det skulle ta bort fokus från det här andra jag tycker är viktigt just nu. Han sa att han brukar titta på våra bilder, jag tänkte att jag inte gjort det mer än någon enstaka gång för länge sedan.

Jag undrar dock, så där rent generellt - hur bortskämd är man, tvåtusentalets barn, när man tänker Inte nu, det passar inte? När man tänker Det går över?
Min föreställning om livet har alltid varit (och är det fortfarande, trots detta) att känslor är det viktigaste som finns och att man alltid skall tillvarata kärlek. Kärlek skall man tacksamt ta emot när den kommer, den är inget man kan styra och inget man skall väja för, då den inte nödvändigtvis kommer när man kallar på den utan när den vill. Det tycker jag, i grunden och egentligen. Men i det här fallet, nu - det passar ju uppenbarligen inte. Det funkar inte, det är inte läge nu. Men nog finns det något där mellan oss, nog är vi inte riktigt helt klara och kalla med och inför varandra - då skulle vi inte ha gjort det där lilla vi gjorde, då skulle vi inte då och då vid samtal tänka på eller nudda vid ämnet vårt tidigare vi och då skulle vi överhuvudtaget inte vilja träffa varandra.
Så visst går det, alldeles bevisligen; visst går detta att undertrycka effektivt, att trycka paus och prioritera något annat. Att vara latent; att låta det som kanske eller kanske inte finns där vila, för att kanske undersökas närmare senare. När det är dags, läge eller kanske när det har vuxit till sig tillräckligt mycket. Då lär man väl få veta om det någonsin existerade.

Eller så kommer det kanske aldrig fram. Det kanske inte ens finns något där.

Jag måste förresten bara få inflika att fy fan vad snygg och fin han var. Han har fått så ännu mycket mer muskler, käre gode gud ..

INGA PROBLEM EGENTLIGEN.

2008-04-21T23:35:00.004+02:00

Vet ni vad som faktiskt gör mig förbannad? Människor som i en stund av någon slags jävla inövad fördomsfrihet och skev storsinthet platoniskt state-ar att Man kan bli kär i vem som helst; Ibland kan man gå hur länge som helst och tro att man gillar en viss typ av människa och sedan helt plötsligt bli kär i en helt annan, någon man aldrig trodde att man skulle gilla.
Fine, jag kan köpa det, det kan hända. Men för fan, när dammen är så pass stor som den är redan när den är avgränsad - varför förvärra läget? Fine, man kan bli kär i vad som helst och vem som helst - men hur skall man då avgränsa sitt första urval? För inte fan kan man gå omkring och tänka Han skulle jag kanske vilja ha, vem vet? Det kan jag ju inte veta .. Eller han, eller han? Eller han där borta, han som ser ut att gilla dansband och bugg - det är kanske det där som är den stora skillnaden mellan oss, det där jag om fem år inte kommer att kunna tro störde mig? Man skulle ju bli knäpp!
För så är det - om man gillar godis och har exempelvis geléhallon som favorit .. Redan där finns en jävla massa att välja på; med aspartam, utan aspartam, med socker eller sukralos, tillverkare, märke, storlek, naturligt färgämne eller krossade löss (=E120), naturligt eller fejkat smakämne, med mindre socker, med fruktsocker, stor eller liten påse, pris och tusen andra jävla riktlinjer. Så varför förvärra läget ytterligare, som sagt?

I min värld av svart, dödskallar och tatueringar, redan där finns en hel uppsjö av potentiella män(niskor). Och vissa saker är viktiga för mig - jag skulle för mitt liv inte äta varken sötningsmedel eller raffinerat socker, eller en dunderdunk köpt på en stormarknad. Konsistensen är viktig, medan priset inte alls är avgörande. Så ..

Ju mer jag utvecklas och växer som människa, inombords, desto mer inser jag att jag är värd det där jag vill ha. Att jag kan få det för att jag har all rätt att vilja ha det, att jag är värd det för att jag har så mycket att komma med själv. Jag inser hur mycket jag själv är värd och att jag förtjänar någon som har allt det att komma med som jag har. För fy fan vilken grym människa jag är!! Och det är det som är det första nyckelordet - att vara nöjd själv. Att vara nöjd med det man har och att jobba på att få det man saknar men vill ha i sin person.

Ju äldre jag blir och ju mer jag utvecklas, desto mindre tolerant blir jag dessutom. Inte mot vad som helst, men mot skitbeteenden. Mot saker jag förr i tiden lät gå, mot saker vars värde och inverkan jag förr i tiden förminskade, för att jag inte ville inse hur det egentligen låg till. För att jag nöjde mig, kohandlade med mig själv till min nackdel. Nu i efterhand inser jag mycket väl att A aldrig avsåg att bli ihop med mig. Jag kunde storma och gråta och vara känslosam och allt det där dravliga och han kunde sitta tyst och lyssna, men vad som i efterhand gör mig förbannad är att avsikten att låta det stanna där var fullt uppenbar. Han förledde mig aldrig in i något, men å andra sidan ledde han mig inte ut ur något heller. Jag blir förbannad när jag tänker på min ex-sambo och vad jag stod ut med - arbetslöshet, droger, tristess och omognad - för att jag var så kär. Vad jag nöjde mig med och vad jag förminskade inför mig själv för att ha honom, och de där typ tre bra egenskaperna han hade, i mitt liv. Ja, jösses. (Häromveckan drömde jag om vårt forna gemensamma liv; det var en äkta mardröm. Jag hade glömt att det var så det kändes, att det var sådan där ångest jag levde med varje dag. Minnet av känslan av ångesten kunde jag fortfarande känna ett par dygn efter drömmen. Tack Gud för den påminnelsen.)

Jag har heller aldrig varit särskilt tolerant mot andras tolerans, och det är något som retar mig ännu mer nu för tiden. Nu när jag själv så solklart har insett att man inte behöver nöja sig och ignorera det där man egentligen vet och så väl känner att man vill ha (och inte vill ha!), till förmån för något sämre, till nackdel för en själv. Jag får hjärtklappning och höjt blodtryck när jag hör gnäll om icke överenskommet otrogna sambos och icke-närvarande flickvänner; människor som bara tar och de här gnällaporna som bara står där och tycker om. Som låter sig själva trampas på i större och mindre utsträckning. Men skyll dig själv som är kvar då!!
Visst, luften är fri, men andas då för fan inte på mig. Jag vill inte höra, jag bryr mig inte.

Jag tycker att, om det är något som är viktigt för en - först och främst måste man ju utröna vad som är viktigt för en - skall man inte gå med på att vara utan det. Vartenda skosnöre är inte viktigt men, ni vet, jag har förstått det där med mål och önskningar - att inget blir nått eller uppfyllt om man inte aktivt går efter det. Sitt där ett halvt liv och gnäll om en ointresserad pojkvän, gör det; men du kan fan inte förvänta dig någon ändring då! Ingen står där utefter din livsväg och bara väntar på att få kasta ett fantastiskt sexliv eller en omtänksam partner på dig. Dagens sanning!! Vill man ha något får man gå efter det själv. Jag har alltid ogillat gnäll, men nu för tiden reser jag ragg av det.

Och det andra nyckelordet är självklarhet. Jag går inte omkring och förväntar mig att en massa saker skall hända, att det och det och det skall jag få, det och det kommer jag om 40 år att kunna se tillbaka på som ingredienser i mitt liv. Nej, det jag känner är helt enkelt att jag inte kan tänka mig att vara utan det där och det där. Jag förväntar mig inte manna från himlen, men jag kan helt enkelt inte tänka mig att förbli utan den.

Häromdagen blev jag tillfrågad vad det egentligen är jag är ute efter. Någon som är som jag, sa jag. Min samtalspartner skrattade. Det finns ingen som är som du, det vet du.

Nej, ingen jag träffat hittills i varje fall.

// Gaia - det här skulle ha blivit en tidig kväll.

-

2008-04-20T10:33:00.001+02:00

Mer ofta än ibland när jag tittar på porr känns det som om jag går förbi orgasmen och får .. Något annat. Jag kan riktigt känna hur det där jag får passerar parallellt förbi orgasmen och tränger sig före. Det känns som om jag har kommit, men inte fått orgasm. Typ.

Jag kan inte förklara det på något annat sätt, så jag vet inte om jag egentligen har förklarat det alls.

FÖRBANNAD.

2008-04-11T14:29:00.004+02:00

Okej, peeps. För det första vill jag säga att det inte är meningen att skämma bort er med två inlägg efter varandra på en och samma dag, när jag i övrigt bloggar relativt sporadiskt. Men jag har en fråga.

En viss (jävla) person bara vägrar sluta ringa mig och radera mitt nummer. Jag ringde nyss min operatör och pratade med dem, men icke sa Nicke - enskilda nummer kan visst inte spärras. Ursäkta min dumhet och teknikointresse, men det trodde jag var en högst vardaglig möjlighet - jag menar, telefontrakasserier, hot, besöksförbud osv, det är väl något som existerar!?! Jag må inte vara mobiltekniskt intresserad, men nyheter är i alla fall något jag vet både ett och annat om!

Så, vad fan gör man? Mig veterligen har min mobil inte någon sådan funktion - finns det mobiler som har det? Finns det effektiva sätt, som innefattar en teknisk spärr (och inte fysisk konfrontation, stryk eller blod)? Utgå ifrån att jag inte vill byta nummer eller mobil 'enbart' på grund av detta.

Tell me!

Jävla idiot!!

PORRDRÖM.

2008-04-11T14:06:00.002+02:00

I natt drömde jag en porrdröm. Minns inte så mycket förutom att det var något på Drottningtorget (ligger i Göteborg, vid Centralstationen) vid vattnet, jag var ständigt på väg att komma men stoppade mig själv gång på gång och så var det något med avsmakning av olika chokladmuffins (jag älskar choklad) efteråt, på samma ställe, som gjorde att jag ännu mer närapå fick orgasm .. Vit choklad, mörk choklad, något med något, minns som sagt inte så noga. Till slut vaknade jag, utan att ha fått den där orgasmen jag drömmen igenom förvägrade mig själv. Hela dagen fram tills nyligen har jag därför funderat på att avsluta jobbet, ge mig själv den där orgasmen som uteblev. Jag har en innestående orgasm i kroppen, har jag tänkt. (Tekniskt sett har jag ju hur många innestående orgasmer i kroppen som helst, som precis alla andra i hela världen.)

Men hur som helst, på grund av den numera nyss uttagna orgasmen kom jag att tänka på en sak. Vet ni vad jag kan längta efter? Den där känslan man hade förr i tiden när man tittade på porr. När man, i mitt fall, var liten. Det där pirret man fick redan innan, när man tänkte på dagen man visste att mamma skulle vara borta eller komma hem senare än vanligt och man skulle få vara ensam hemma. Det där pirret hela den dagen, det där pirret när man kom hem till ett tomt hem eller dörren efter mamma stängdes, det där pirret när man skulle till att stoppa in videokassetten (hallå, jag är faktiskt snart 30 år, videokassetter var det som gällde då) och definitivt det där pirret när filmen startade. Jag saknar den där njutningen, hur underbart man tyckte att det var med porr, hur man uppskattade det och hur sköna orgasmerna var. Det där när man kunde få en massa orgasmer, alla lika sköna, efter varandra och när allt såg så spännande och skönt ut och lät så skönt.
Samma känslor upprepades sedan i 15-årsåldern, när internet kom och mamma inte var hemma och man på allvar börjat porrsurfa. Då kunde en sådan där liten videosnutt som upprepades om och om igen i evighet räcka för att man skulle, Aaahh, älska porr.

Men nu, nu .. Nu är porr så jävla tråkigt. Blasé. Fula, feta gubbar man inte ens skulle ta i med en tång som håller tången, och påknarkade tjejer. Jag vet inte om tjejerna var mindre påknarkade förr i tiden och/eller om gubbarna var mindre fula och/eller feta. Så må det ha varit, eller inte. Det jag dock vet är att jag själv inte uppskattar porr alls på samma sätt längre. Jag uppskattar den knappt överhuvudtaget! Porr har blivit så jävla tråkigt, trist och pissigt gjort och man får leta länge innan man hittar bra porr. Porr som man sedan ändå inte ids spara för framtida bruk, för även den bra porren har man ju tröttnat på när man sett samma stönande scen fyra gånger.

Nej, som jag har konstaterat många gånger tidigare denna blogg igenom: Porrorgasmer är fan de allra, allra, allra tråkigaste orgasmerna som finns. Men ändå fortsätter man titta - minsta motståndets lag gäller ju faktiskt ibland.

Porr är som en dålig sparbank med 0% i ränta - man får ingen avkastning, men man är åtminstone garanterad beloppet man investerat. (Man är alltså lika fattig innan som efteråt.)

Ha det så bra, nu måste jag återgå. Puss!

MYSTERY ..

2008-04-03T11:09:00.004+02:00

Gick precis igenom min telefonbok i mobilen, mest av ett infall. Raderade ett antal nummer. Nu efteråt sitter jag här och bryr min hjärna; vem är Henrik? Vem är Andreas? Kan den där jävla Björn någonsin sluta ringa mig? Och vem i helvete är Svara EJ!!! ??

Jag har ingen aning.

SANNINGEN?

2008-03-28T17:35:00.004+01:00

Sanningen: Jag onanerar varje dag, ibland flera gånger per dag. Men det betyder inte att jag vill ha sex och det betyder verkligen inte att jag i dagsläget ens skulle överväga att vilja ha en pojkvän. Nej, herregud.

Som nyss - nyss onanerade jag istället för att tentaplugga. Men de orgasmiska tio sekundernas frånvaro av tentaångest gjorde bara dess återkomst ännu värre. Att onanera och ha det skönt, det är jag grym på. Tentan däremot, den vill jag inte skriva. Vad gäller min kurs känns det som om jag kan noll och ingenting.

Ps. Blogga, till och med det kan jag. Ds.

MY DOS AND DON'TS.

2008-03-25T16:12:00.016+01:00

Detta gör jag för närvarande: Självutvecklas, landsätter mina drömmar, emotser min uppsägning på jobbet (den kan inte komma fort nog), tentapluggar (inte tillräckligt), räknar ner månader, äter 20 dagar för gammal filmjölk, dricker kopiösa mängder te, pulsar i snön minst en timme varje dag (ju mer det snöar och har snöat, desto roligare. Älskar snön!), emotser att snart få löpträna och lyfta vikter som en jävel igen, emotser återkomsten av min skitsnygga kropp, planlägger mitt liv och bockar av saker mål för mål. Och alldeles särskilt utvecklar och uppmuntrar jag min allt enträgnare insikt att inte stå ut med saker, människor och mänskliga egenskaper som jag inte tycker om och inte vill ha i mitt liv. Varför skall jag kompromissa och ta det goda med det dåliga till min nackdel??? Nej - att bita ihop och tänka man kan inte få allt, vill jag ha det får jag stå ut med det (tillämpas bäst på mänskliga egenskaper och människor), fuck that!!! Det är så 90-tal. Man kan visst få allt, och även om man nu inte kan det innebär inte det att man för den sakens skull skall stå ut med det eller den man INTE vill ha. Jag tänker inte försöka martyroffra mig, försöka övertala mig själv att stå ut, riskera att bädda för framtida bitterhet. Det är inte min grej och lyckligtvis har jag dels egna sådana tidigare erfarenheter och dels självförnekande människor omkring mig, som i livet inte haft åtminstone det rationella vettet att gå emot sin dåliga självkänsla.
Skyll dig själv, det bästa uttrycket som myntats i modern tid. (Jag vet inte vilka uttryck stenåldersmänniskorna slängde sig med, tyvärr.)

Vad jag däremot för närvarande inte gör är att skriva. Inte någonstans, inte bara inte här. Men det större, det viktigare jag INTE gör är att dejta, träffa män, ha sex och sådant. Vad fan! Jag känner inte för det - det är inte att jag i första hand inte har lust, det är helt enkelt så att jag är helt ointresserad för att jag är helt inriktad på andra saker i mitt liv. Viktiga saker, saker som hänger bara på mig att fixa. Power, helt enkelt. Jag styr mitt liv! Män, äsch .. Män kan jag alltid få!

Ja, och slutligen: Att skriva att jag får se till att hitta någon att ha sex med så att jag kan skriva igen - det är bara förolämpande.

HUR KAN MAN TYCKA ATT KUKAR ÄR ÄCKLIGA?

2008-03-03T10:12:00.009+01:00

Jag sitter här nu och tänker. Eller nej, sanningen är att jag flänger runt i mitt hem medan jag låter Slipknot mangla mitt huvud, men det är ju nästan samma sak.

Det jag tänker på är precis det rubriken säger. Hur kan man äcklas av kukar? Jag såg på Dr. Phil för ett tag sedan, när det handlade om just sex. Tyvärr skedde det hela under stort fniss och undvikande, så det blev inte så mycket till diskussion och ännu mindre till hjälp, men det skiter ju egentligen jag i. Jag tycker inte att kukar är äckliga. Hur som helst var en kvinna med där som tyckte att 'Kan du nämna något äckligare gud skapat?' om sin mans kuk, vilket jag tyckte var mycket sorgligt. Jag ville mejla mannen och tala om att han kunde få ett klippkort med tio mercy-blows, men det kändes föga troligt att han skulle ta sig från USA ända till Göteborg, mina eminenta avsugningar till trots.
I alla fall förstår jag inte hur man kan tycka att kukar är äckliga. Inte hygieniska och rena, ståtliga och ådriga kukar. Tillräckligt stora och med ett fint ollon. Nej, jag förstår det inte. Som vilken amatör som helst tänkte jag att det ju måste ha hänt henne något, och det tänker jag väl egentligen fortfarande. I alla fall kan jag inte komma på någon annan anledning till hennes sorgliga attityd. (Uppfostran, trauma osv.)

Men visst är det ju så att vi alla ju har något vi äcklas över och att varje grej som existerar i världen har någon som äcklas över den. Blodpudding, kranhandtag, skärbrädor, fötter, bajs, färgen grön, stearinljus. Och kukar.

Men, för att vända lite på steken och komma till själva poängen med detta inlägg: Jag har också varit med om att äcklas av kukar. Ja, oh ja. En gång gick jag hem med en kille, H - jag tror att jag har skrivit om honom en gång för LÄNGE sedan. Han var någon slags kampsportsutövare. Och eftersom jag sett några K1- och UFC-matcher i mitt liv, memorerat några namn (Royce Gracie, den där stora mangel-negern och Sakuraba, sedan är det bara att nicka och hålla med om resten) och har en förmåga att göra något av inget alls, tyckte han att jag var grym och intressant. (Och det är jag ju.)
Anyway, när vi väl skulle ligga med varandra fick jag en chock. Herregud, hans kuk visade det sig vara en varmkorv som otroligt nog smalnade av ännu mer mot toppen, med (jämförelsevis) massor av förhud som bara hängde ner!!! JAG SKÄMTAR INTE. Ursäkta, men den var så jävla ÄCKLIG att jag inte vet vad. Jag trodde att jag skulle dö där rakt på fläcken. Jag kunde inte titta på den, inte ta på den, inte ha sex med den och absolut INTE ta den i munnen. Jag kunde bara inte! Så det blev inget sex, det blev en slickorgasm och sedan spela jättefull. Herregud i himmelen, vad hade jag gjort för att förtjäna det där?
(Sedan på morgonen övergick han till att beundra min musiksmak. Roligt eftersom jag egentligen inte tycker särskilt mycket om musik, jag lyssnar på väldigt få band och kör samma musik i flera år.)

Stackars kille, han fick nog men för livet där. Men det fick jag med.

Så här såg han ut. Fast hans förhud hängde mer än mitt pålägg gör.

Jag drömde om kärlek i natt. Jag och en av männen från Kanal 5:s Kustbevakarna (han den där lite äldre som säger 'Hoppsi, poppsi') hade ett förhållande. (Jag vet inte vad han heter, men han är fin.) Han var stor och ståtlig och hans bröstkorg kändes mjuk som bomullsvadd mot mitt bakhuvud. Det var så skönt att luta sig mot honom och låta honom omfamna mig. Jag minns att jag tänkte att det kändes som att bli nerbäddad i en mjuk och varm säng med de skönaste och frasigaste lakanen. Det var lite sorgligt att vakna, tyckte jag.
(Men fattas bara, nya uniformer i mitt liv! Nej, nej, nej.)

Nu måste jag flänga vidare. Bisou!

Ps. Jag vet att jag är dålig på att blogga just nu, men än en gång säger jag det: Jag är som en isolerad ö just nu. En isolerad, sexfri ö. Ds.

JAG VILL ATT NI SKALL FÖRSTÅ.

2008-02-20T14:06:00.010+01:00

Problemet är, ser ni, att jag inte har sex. Just nu. Det är därför jag inte skriver, jag har inget att skriva om.

Jag har gjort slut med A och träffat honom efter det, vilket bara bekräftade mitt beslut som det rätta. Det var helt rätt gjort av mig. Det fanns inget där - bra sex, visst, men inget annat av allt det jag vill ha - känslor, ömhet, framtid, passion. Han ville egentligen bara knulla och det skall han inte klandras för. Eller snarare var han perfectly happy med att bara knulla. Jag ville något annat, mycket mer.
När vi träffades insåg jag även att jag egentligen inte ville det där 'mycket mer' med just honom. Jag lurade bara mig själv att tro det. Jag ville så gärna vilja det eftersom han fanns där, han var nära, han var potentiell. Men nej, jag ville egentligen inte bygga någon framtid med honom - även om han är bra på många sätt. För någon annan.

Jag har varit kär två gånger i mitt liv. I min ex-sambo och i T. Båda gångerna drabbade det mig snabbt, oväntat och oerhört kraftfullt redan från början. Max 12h. Det drabbade mig utan val, utan att jag hade något att säga till om.
Jag tror inte att jag är gjord för den där kärleken som sakta växer fram, den där kärleken som tyst spirar fram ur en vänskap istället för tvärtom, där allt är lugnt, sansat och rationellt, där man upskattar det försiktiga pyret och vill ha det så. Fine, men det är inte jag. Vet ni vad jag menar? Det måste kännas. Jag är inte typen som kan välja trygghet framför passion - jag måste ha båda, ingen går att välja bort.
Jag är inte typen som är för kärlek som försiktigt porlar fram som en liten bäck i skogen eller som är som små havsvågor som slött skvalpar in mot strand i kvällssolen. Det är inte min grej. Jag faller som den högsta furan i skogen, kärlek drabbar mig som en jordbävning, som en tsunami. Det är så jag känner, så jag upplever känslor och framför allt, för detta inlägg, så jag upplever kärlek och förälskelse. För mig är en äkta förälskelse tätt förknippad med kärlek och Jag älskar dig. Att vara ihop i två år och först då klämma ur sig det är inte min grej. Jag antingen gör och känner allt det med en gång eller så gör jag det inte alls. Blixtförälskelse, ni vet? Jag är en kännande människa, det kan jag inte komma ifrån, inte ens om jag vill!

Kanske är det så för mig att det måste vara blixtar och fyrverkerier, att det måste slå ner som en bomb - snabbt och oväntat, rubba allt ur sin grund och lämna mig andlös? Jag vet inte. Jag säger inte att detta är hugget i sten, ingen av oss vet sin framtid. Jag säger bara att det hittills alltid har varit så, jag säger bara vad jag erfarit och hur, hur jag är som person och människa. När det verkligen gäller är jag mycket lite rationell.

Jag vet inte hur jag skall förklara detta bättre, det är svårt.
Men jag mår bra, jag mår skitbra. Och jag är perfectly happy med att inte vara sexuellt aktiv med andra just nu.

JOY.

2008-02-12T03:07:00.000+01:00

Nåja. Här är jag i dag. I natt. Jag är nollställd. Inte på ett negativt sätt. Inte snuvad på konfekten, utan återställd. Jag mår bra, jag är glad och jag har fattat rätt beslut.

För någon dag sedan pratade jag med A. När han berättade om vidare framtidsplaner, i ett perspektiv som aldrig tidigare diskuterats, innefattande mer krig längre fram i tiden, kände jag .. Kände jag att Fy fan vilket bra beslut jag har tagit. För fy fan vad jag tycker att det är idiotiskt. Insikten och känslan över hur jävla DUNDERDUMT jag tycker att det är, är bara så underbar. För jag kan verkligem inte förstå det, jag kan för mitt liv inte förstå det, och jag är egentligen heller inte intresserad av någon min förståelse. Jag är inte sådan; förståelse är överskattat. Men min känsla av idioti inför beslutet han pratade om är så stark att den inte skulle ha kunnat vara starkare ens om han hade sagt att han var i färd med att begå harakiri. (Harakiri.)

Det var bara skönt, det är skönt att känna att man fattat rätt beslut i livet. Vilket ju förstås gäller all ways.

Det bäst sagda är detta: Här har vi inte krig i Sverige, här har vi det så bra och vi lever i denna fred och detta välstånd, och så åker de utomlands för att ändå få kriga!??! Haha.

Nåväl. Det var det om det, och något mer kan jag inte tänka mig att jag kommer att ha att säga om saken.

Jag mår bra, vet ni. Det gör jag. Jag vet att vissa inte tror det, men inte genom något av detta på sistone har jag mått regelrätt dåligt. Uppgivet ibland och så där, men inte dåligt. Jag mår fint!
Jag är dock fortfarande avstängd för det mesta känslobaserat, vad det gäller andra människor. Själv - jag, mig och mitt - känner jag precis lika mycket och starkt och frekvent som vanligt. Jag har dock fortfarande ingen sexlust, och eftersom det ju är något jag inte saknar att jag har, saknar jag det ju inte heller .. Eh, som sagt. Dock onanerar jag ofta, nästan alltid glädjelöst. Om jag exempelvis sitter vid datorn och råkar klämma lite med benen, så att en automatisk, välbekant känsla spritter i mig för en halv sekund - ja, då måste jag onanera. Kan jag inte somna - ja, då måste jag onanera. Är jag uttråkad - då måste jag onanera. Är jag trött/någon annan negativ känsla - likaså. Kommer jag att tänka på ett av mina favoritbegrepp - endorfinernas makt - gissa vad jag gör? Men den påföljande orgasmen är alltid kort, oftast glädjelös och med lika mycket känsla och charm som en blöt fimp. Det hela sker allt som oftast till porr, och porrorgasmer är ju som bekant sedan tidernas tillblivelse de absolut sämsta orgasmerna. Det är kul i en halv sekund, och det går på en halv sekund (den andra halvan), men efteråt är man precis lika otillfredsställd som innan. Eller tillfredsställd och tillfredsställd - man är på samma lika, kan man snarare säga, + - samma nivå man var på tidigare. Porrorgasmer gör liksom ingenting åt något; de finns där som en nödlösning, ungefär som en snabbis som mest görs för sakens skull eller som att måla ett hårstrå med en tuschpenna i fel färg, när man egentligen skulle föredra att klippa och blondera.
Nåja, jag kommer inte på något bättre exempel, men ni fattar väl. Jag gillar inte porrorgasmer, och den mesta porren suger. Jag är till och med trött på Mark Davis; honom har jag fan inte onanerat till på år och dagar. Det känns som om antalet gånger en het man med brittisk accent kan piska, strypa och beordra tjejer att göra det eller det eller njutningsfullt knulla dem i röven är begränsat. Eller ja, det visade sig vara det.

Ni vet, jag skulle kunna go on forever med mitt skrivande just nu. Så för att rädda er från den misären, avslutar jag här och nu. För stunden. Puss på er.

SCARY SHIT.

2008-02-06T08:16:00.000+01:00

Okej om jag nio timmar av tio, nio dagar av tio, nio gånger av tio saknar commitment, känslor, elchockselektricitet och tillgivenhet .. Det är väl okej. Det är ändå något jag kan hantera. Men den tionde timmen/dagen/gången, mina vänner .. Den tionde gången ..

.. tror jag att jag skall kvävas och implodera av rädsla, plötslig panikattack och hårda slag i magen som tankarna på commitment orsakar, tankarna på någons förväntningar på en, att någon skall vilja gosa med en och överhuvudtaget vilja saker med en och att man själv, på grund av all rädsla och allt, absolut INTE kommer att vilja göra det eller något alls med personen .. Att man inte kommer att vilja just för att han kommer att vilja och tycka om en och tränga sig in i ens jävla privacy. Att någon kommer att börja vilja saker av en. Den kvävande känslan av äckel inför någons krav och önskemål på en, någons kladdiga händer och läppar på en .. Tanken på kramar känns plötsligt sjukt påtvingad och totalt och absolut motbjudande och vedervärdig och klaustrofobisk. Uuuhh, bara tanken att ha någon människa i min säng som skall ta upp mitt utrymme .. Det ger mig sådan panik ibland!
Och hur skall man någonsin våga bli kär igen? Den stadiga plattform jag står på nu (som i sin tur antagligen står på ett stormande hav) känner jag att jag förmodligen aldrig mer kommer att lämna. På ett sätt känns det, som bekant, att jag aldrig mer kommer att bli stormande dödskär igen, att jag genom livets små djävulskaper har tappat förmågan att låta blixten träffa mig .. För ja, det är en förmåga. Det handlar om att släppa taget och det kan jag absolut inte se mig själv göra igen.

Det är väl det äckelkänslorna handlar om egentligen. Som när man ibland upplever sådan smärta att man kallsvettas och nästan spyr (och ibland faktiskt gör det), ni vet?

DET HANDLAR INTE OM MONOGAMI.

2008-02-05T00:31:00.000+01:00

Jaha, nu är jag med er igen. Jag sitter här där jag sitter, i vad som kanske inte är den mest inspirerande skrivmiljön .. På en obekväm stol, dessutom. Men vad skall man göra? Allt i livet kan inte vara som man vill, det skall Satan själv veta.

Jag sitter tyvärr med en alldeles mördande huvudvärk också. Det bultar och det skär och jag vet inte vad jag skall göra. För säkerhets skull har jag druckit varm choklad med mycket kakao och flera glas vatten - allt detta dock med enbart illamående som resultat. Jag vet inte vad jag skall göra, jag vaknade sådan här i dag. Jag kanske inte borde ha vaknat?

Men, för att återgå till det utlovade ämnet.
Ja, jag känner mig ensam. Jag längtar efter känslor, det var så länge sedan känslor var på tapeten. Besvarade känslor, pirriga känslor och något jävla hopp om framtiden. Eller snarare framtidsutsikter. Vad fan, hopp har jag alltid. Jag är en hoppfull människa med tusen egna planer (och egna framtidsutsikter), så det är inte det. Men det vore liksom .. Trevligt att ha något utöver bara sådant jag med mina pengar kan trolla fram. Känslor, pirr, handhållande, viskningar i natten, elektricitet, volt och ampere. Sug i magen och någons varma, öppna, jävla famn.

Jag blir arg, jag kan emellanåt bli så jävla förbannad på A.

Han är .. Speciell. Han har .. Han är så jävla beslutsam, så jävla enveten. Så jävla fast vid det han har sagt och riktat in sig på. Så jävla förmögen till det och så jävla förmögen och besluten att genomföra det han har föresatt sig.

Men jag kan inte förstå det. Jag beundrar hans beslutsamhet i allra högsta grad, och att hans ord väger lika tungt och är lika fasta som sten. Jag är medveten om - och har aldrig sagt annat än - att det i grunden är en skitbra egenskap.

Men .. Jag kan inte förstå själva beslutet som denna egenskap 'skyddar'. Detta krigande. Varför vill man göra det? Varför, varför vill man riskera sitt liv, varför vill man riskera det enda man inte kan ta tillbaka (livet) för något alls? Särskilt något som, hur kallt det än låter, troligtvis aldrig skulle drabba eller påverka en själv i ens liv?
Jag har försökt förstå. En gång när vi pratade om det förklarade han det för mig. Det var 30% därför, 30% därför, 30% därför och 10% därför (A är sådan). Nu så här efteråt har jag ingen aning om vad som var vad och hur och varför. 10% kan ha varit äventyr/barndomsdröm, jag minns faktiskt inte. På ett ganska löjligt manér har jag alltid skrattat och kallat det machofasoner, fast inte ens jag själv tror på det.

Jag har försökt förstå. Jag har diskuterat det på alla sätt. Jag har gapat och bråkat och gråtit och varit frustrerad. Varit irriterad och ibland ignorerat det helt. Ibland låtsats att jag förstår.
Men det är ju helt bisarrt! Jag kan för mitt liv inte begripa det.

Han låter mig alltid prata. Jag kan älska en människa som bara låter mig prata, som lyssnar tills jag är färdig. Jag har alltid fått prata färdigt, alltid fått gråta färdigt, skrika och gapa färdigt. Han har alltid suttit stilla och tyst och lyssnat.
Men i slutändan är han alltid lika obeveklig. Det är som det är och han har bestämt sig. Det har egentligen aldrig funnits något att diskutera, det nästan alla våra samtal om ämnet egentligen har gått ut på är att jag skall få ur mig min frustration. Och jag har alltid fått prata färdigt.

Det enda jag inte har gjort är väl att slå honom. Det skulle jag förstås aldrig göra, men jag undrar om han skulle vara lika hård då? Fysiskt? En bröstkorg av sten? Antagligen.
Och vad det gäller slagkraften kan jag nog inte mäta mig med honom i vilket fall, hehehe ..

Men samtidigt, eller snarare just därför, är han så jävla fast. Så jävla stadig. Jag har alltid sagt det; i grunden är beslutsamheten en bra egenskap. Han står vid sitt ord och det han sagt gäller. Man vet var man har honom och han är pålitlig. Man kan räkna med honom. Hur mycket det än stormar och blåser står han fast vid det han sagt. Det är naturligtvis positivt, i grunden. Jag har nog aldrig mött en mer karaktärsfast människa i mitt liv. Och säg mig, är inte det en underbar egenskap?

(Men lika jävla naturligtvis är det ju inte positivt för mig att beslutet som är fattat är det det är.)

Och därför, likaväl, tvivlar jag inte när han säger att han tycker om mig. Jag VET att han tycker om mig. Jag tycker om honom också, det gör jag. Jag trodde att det var borta, att det faktiskt hade slocknat på riktigt eftersom vårt sista möte - för min del - var så tomt. Men för någon dag sedan återvände en liten del av känslorna, en liten del av saknaden och samma gamla frustration. Alla mina känslor gentemot honom har alltid varit sparsmakade, så det är inget konstigt att de är det nu också. Det är tungt nog som det är, utan att jag behöver släppa på det tunga artilleriet. (Artilleri, i prat som handlar om honom .. Mycket ironiskt!)
Det skulle jag förresten inte ens kunna. Jag vill leva efter Älska som om du aldrig blivit sårad, men tyvärr tror jag att det är något jag bara skulle kunna göra vid higher hopes än så här. Alltså är det något jag inte skulle kunna göra alls.

Men jag tänker dejta, jag tänker dejta andra. Jag kan inte ha det så här, jag kan inte ha en semirelation med någon som tycker om mig men ändå, dessvärre, inte kan erbjuda mig mer än ett ihåligt skal fullt av orgasmer. Det räcker inte! Precis som jag har sagt till honom också - jag kan inte vilja vara med någon som inte vill det jag vill, som fått mig att inse vad det är jag vill genom att själv inte vilja ge mig det.

Och vi skall inte, absolut inte, inte under några omständigheter, ha sex. Nej, nej, nej. Att, i min situation, känsloläge och sits, ha sex med honom vore jävligt dumt och framför allt kontraproduktivt. Då skulle ju allt vara som vanligt, allt skulle återgå till det som varit, det jag avslutat och vet att jag inte vill ha.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen, vi skall vara utomhusvänner med bord emellan.

(Ibland - de senaste dagarna - har jag velat skicka sms till honom.
Saknar du mig också ibland?
Men jag har låtit bli. Det skulle inte tjäna något till, det skulle också vara kontraproduktivt.)

Vet ni vad? Jag önskar mig lite volt och ampere och elektricitet för att få veta att jag lever .. För att ha något trevligt att skriva om i denna jävla blogg för en gångs skull.

Och tar jag mig levande ur det här - och det gör jag; herregud, det är bara ett talesätt - kommer jag aldrig, aldrig någonsin mer att ens så mycket som snegla åt något som helst slags 'machoyrke' .. Inte ens parkeringsvakter; än mindre poliser, militärer, dörrvakter eller civilspanare.

Nu skall jag ta mig några Panodil eller något, det här går ju inte.

Och snälla ni .. Utan att mena något alls åt några enskilda personer: Försök inte dra igång några monogamidiskussioner med mig om detta .. Jag som inte ens kan få en person att vilja vara med mig, hahaha.

'ENSAM' ÄR ETT SÅ STORT ORD.

2008-02-04T21:33:00.000+01:00

Om jag orkar blogga lite senare skall jag blogga om att jag faktiskt är lite ledsen. Att jag känner mig lite tom. Att orgasmerna inte känns, att väldigt lite överhuvudtaget känns .. Olustigt nog känns kanske det jag inte vill skall kännas mest av allt.

MED MINNENA SOM ERFARENHETER OCH ERFARENHETERNA SOM LÄRDOMAR I SITT BAGAGE, SKALL MAN TITTA FRAMÅT.

2008-01-31T23:43:00.001+01:00

Jag anser mig verkligen inte vara en person som lever i det förflutna. (Och tro mig, jag vet hur en person som lever i det förflutna är.) Men ibland, ibland stöter man på något som påminner en om det ena eller det andra, som på två röda slungar en tillbaka dit.

Jag städade nyss. Ett plötsligt städryck av områden jag inte gräver i mer än någon gång per år, om ens det. Engångsförpackningar av ansiktsservetter och inklämda tuber, askar och andra småsaker trängdes med mössor, solglasögon och vantar på den översta, dammiga hyllan i min hall.
Nu gör de inte det längre. Men under processens gång gav hjärtat ifrån sig livstecken två gånger.

Handkrämen jag köpte till T inför det som skulle bli helgen då han krossade mitt hjärta (2006). Han hade så nariga händer och att köpa små omtänksamma grejer är något jag alltid gjort - och fortfarande gör.
Den är slut för länge sedan.

Busstiderna till sjukhuset&hem som jag antecknade i min gamla korthållare för dagen då aborten av mitt och Sexgudens/samboexets barn skedde (2004).

Minnen vrider alltid om hjärtat, oavsett hur långt tillbaka i tiden händelserna skett. Det handlar inte om att tiden läkt eller inte förmått läka alla sår .. Det handlar inte om sår överhuvudtaget .. Det handlar om minnen.

Kontentan av allt är att jag anser, och har så alltid gjort, att erfarenheter är något av det bästa som finns, något av det bästa med hela min existens. Jag anser det. Det är mina erfarenheter och mina tolkningar av dem som gjort mig till den jag är, och jag skulle inte vilja vara utan en enda. Även om jag varit med om några riktigt tunga grejer i mitt liv, grejer jag verkligen inte skulle önska någon, har jag personligen ändå på riktigt svårt att se dem som negativa. Visst, i grunden är de kanske det .. Det är ju genuint onda handlingar .. Men inte i helheten, inte i det stora hela. Inte med tanke på alla lärdomar jag kunnat dra ur dem och den enorma självkännedom de medfört. Utan alla mina erfarenheter och minnen skulle jag inte vara den jag är i dag - därför älskar, vårdar och hyllar jag dem alla å det djupaste.
Och smärtan? .. Smärtan är alltid bara tillfällig.

... Och allt är inte hjärtvridande minnen - vissa saker vrider om något annat:

HEMLIGHETER.

2008-01-31T12:22:00.000+01:00

Vill ni veta en hemlighet? Sexguden, kommer ni ihåg honom?
Sexguden .. Är .. Mitt ex.
Japp. Nu vet ni det, dryga året senare.
Anledningen till att jag inte gick ut med den informationen tidigare/med en gång är för att han vid den tiden hade flickvän/sambo - jag ville ha med honom i bloggen utan att diskussionerna skulle hopas till hans otrohet och min medverkan.
I skrift kan man ju alltid, alltid göra någon till två personer, utan att det faktiskt behöver vara så.

Nu verkar han dock vara singel. 'Verkar', för jag frågade inget om den lilla singelhinten jag fick läsa. För någon vecka eller två sedan skrev han nämligen ett mejl till mig, som dröp av saknad. Han saknade det här, det där och det där .. Men mest av allt saknar jag ditt mongoskratt.

Varpå jag kände att Fuck you.

Saken är den att jag inte längre vill ta i honom med tång ens. Jag vill inte ha mer sex, jag vill inte ha mer kuk, jag vill inte ha mer något överhuvudtaget. Inte med honom!

Häromdagen skulle han ha kommit över för en grej - en gång i tiden hade vi nämligen gemensamma djur. Vi bestämde dag och tid, varpå han frågade om han skulle ta med sig vin. Jag skrattade rakt ut och sa att det behövde han inte, varpå han blev sur, slutade prata med mig och aldrig dök upp. (Precis som jag visste att han skulle göra sekunden han tystnade.)

Där ser ni nivån av mognad och ansvar. Jag vill inte ha sådant i mitt liv och nu i efterhand är jag oerhört tacksam för att han i september, för fyra år sedan, valde att skilja våra emotionella och praktiska vägar åt. Tack.

Men som vanligt är det i slutändan egentligen jag själv och ingen annan som gör mig till en bättre människa. Och eftersom jag redan är så grymt bra har jag löst mitt lilla problem med mitt djur på egen hand. När jag hade gjort det, klippte jag samtidigt vår sista tråd.

FÖRVIRRAT.

2008-01-31T01:30:00.000+01:00

Det är meningen att jag och A skall ses i helgen. Och nu, just nu, vet jag inte om det är en så bra idé. Inte nu när jag råkade tänka att jag skulle vilja att han kramade mig. Inte nu när jag tänker att hela vår samvaro då antagligen kommer att handla om mig som nekar sex och honom som hintar om det - ett litet, litet ögonkast, ett litet, litet steg, en liten, liten rörelse och beröring i taget.

Jag vill åka och se utställningen i Alingsås - A history of sex - med honom, och även om det nu blir så betvivlar jag ytterst starkt att det kommer att göra någon skillnad för situationen jag tänker mig kommer att vara. (Först och främst borde vi kanske besöka en utställning om knypplingens historia på Nordirland under 1800-talet, och inte om sex.)

Det är lite lustigt. Sist vi träffades .. Det var en så dålig träff, en så fruktansvärt dålig träff. Förvirrad, stel och spänd. Vi befann oss i varsin soffa och pratade om taxeringsvärden. Taxeringsvärden!! Eller nej, det är väl inte helt sant. Han pratade och jag låg i den andra soffan och tänkte Det här är inte sant - pratar vi om taxeringsvärden?. Taxeringsvärden har nog aldrig varit mindre intressanta.

Sexet på slutet var bra, dvs tekniskt fullfjädrat, men pga allt som föregick det kände jag precis ingenting. INGENTING. Det var inte skönt, inte oskönt - ingenting. Fast jag tror att min kropp njöt. Vi är inte alltid en och samma, förstår ni - min kropp och jag. Min kropp kan och vill njuta och gensvarar på beröring och njutning även då jag själv inte känner något alls.

Men!! Jag vet inte om jag ens borde träffa honom igen. Jag tycker inte om honom, men jag blir ändå förbannad när jag läser i nyheterna om planerade utlandsstyrkeinsatser och krav på förlängningar. Befälhavaren sitter och myser och flinar i TV och hoppas att regeringen skall vilja förlänga insatserna .. Innan de ens börjat!!! Jag förstår för det första inte något av hela den där grejen - *risk för mycket misstolkning nu* - förlåt, men vem bryr sig?? Vad är det som driver någon att vilja riskera sitt liv för att kanske skapa fred någonstans där människor, på grund av allehandla komplexa skäl, händelser, orättvisor och förvecklingar, krigat nästan sedan den moderna tidens begynnelse??? Vem bryr sig SÅ mycket?
Jag vet att detta antagligen låter både ointelligent, grymt inskränkt, arrogant och ignorant - jag hör det själv - men vilken sansad människa hoppar hänförd upp ur sin soffa och ropar Eureka! Jag vet - jag skall åka och kriga och slåss och riskera att trampa på landminor och kanske dö men i alla fall säkert få se lemlästade lik och lemlästade levande människor och våldtagna småbarn och sönderbombade hus och fan vet allt för att kanske, kanske (men antagligen inte) bringa fred och demokrati i ett land som bara verkar kunna kommunicera med gamla sovjetiska vapen! Jaaa!!!

Jag antar och hoppas att ni fattar hur jag menar. Självklart tycker ju jag också att det skall råda fred och demokrati i världen, men inte fan är det så viktigt för mig att jag skulle riskera mitt liv för det.
Det kan hända här?
Absolut. Jag hyser för det första stor respekt och kärlek för detta vårt land, det vill jag poängtera - även om jag har mycket svårt att tänka mig att jag personligen skulle vilja ikläda mig en bajonett för att försvara det - men nu ÄR det inte här det händer, det ÄR inte här det handlar om. Jag har svårt att förstå ett sådant beslut och människan som fattar det, men trots det hade det faktiskt varit åtminstone begripligt för mig om det hade varit Sverige det handlat om.
(Och ja, jag vet - hade någon annan sagt allt det här hade jag själv haft hundra motargument. Men när man väl har en åsikt baserad på emotionalitet (som jag i detta fall har; även om jag nu inte är KÄR i A vill jag ju inte att han skall åka iväg och riskera att dö) blir rationella invändningar .. Well, inte riktigt samma sak. Stora ideologiska frågor eller inte, jag skulle trots dem absolut inte vilja se t ex mina syskon åka iväg någonstans och kriga och riskera att dö och så är det bara. Någon annan får skipa fred i världen.)

Men!! Nu har jag spårat ur en hel del här. Det jag blir förvirrad över är det faktum att jag och A skall ses i helgen (är det tänkt) och jag funderar på om det inte är bäst att låta bli det och all kontakt ever helt eftersom jag tänker tankar om det och honom jag inte vill tänka och inte borde tänka och inte hade trott att jag skulle tänka.

Men nu är klockan halv två, så så mycket mer tänkande bör jag nog överhuvudtaget inte ägna mig åt. Fan, hur blev klockan så här mycket???

NO HARD FEELINGS??

2008-01-30T23:45:00.000+01:00

Om jag säger att jag skall göra mitt allra yttersta för att skriva ett inlägg imorgon, blir ni glada då??

Bra, god natt då!

Ps. Ni skulle bara veta hur det känns när en kvinna är riktigt förkyld!! Ds.

EN LITEN UPDATE.

2008-01-24T01:07:00.000+01:00

Meddelande: Jag har en massa kommentarer att godkänna av er. Tack för det! Jag släpper dock inte igenom dem precis just nu eftersom jag inte kan svara på dem precis just nu. Personligen hatar jag nämligen bloggare som inte svarar på sina kommentarer och det går ju inte för sig att jag skall hata mig själv. Slut på meddelande.

Så, vad händer? Inte mycket. Jag jobbar och jag existerar. Inte så mycket mer. Snart har jag semester, då hoppas jag ägna mig åt annat än bara existerande. (Dock inte så mycket mer, en semester skall ju ändå vara som en ester till semlan - det där lilla extra, ni vet. (Hahaha, fy fan vad sämst skämt! Jag tänkte inte på det särskilt länge - det kanske jag borde ha gjort.)

Nej, ärligt - jag har inte gjort så mycket. Hördes med A för någon dag sedan. Det är slut med honom sedan ett tag tillbaka, officiellt alltså. (Sorry, jag är lite virrig, kan just nu inte minnas om jag skrivit om det som definitivt.) Det lustiga i kråksången är dock att han (då vi hördes i dagarna) fortfarande trodde att vi ändå skulle träffas och att allt skulle vara som vanligt. Fast jag mycket tydligt - tyckte jag - sagt annat, sagt som det var och som jag känner. Han hade trott att att jag visste vad jag ville inte skulle innebära någon förändring i vår relation, att vi skulle vara som vi 'alltid' varit fram till dess att jag 'hittat det jag vill ha'. Att sexet skulle vara kvarstående och orubbat. Han trodde att det som skulle förändras var 'det andra, de där mer relationslika delarna' (typ 2% av vår relation). Då skrattade jag och frågade om 'han hade tänkt komma in med stånd och gå när kuken blivit slak igen?', om det var så han hade tänkt sig det hela i fortsättningen?
No sirry Bob (hur det nu stavas), det satte jag i vilket fall (återigen) stopp för. Han blev lite .. Var har jag mobilen nu då .. Men du menar alltså att det är slut på fontänorgasmer, fisting och underbara avsugningar? ;-( Du måste nog säga det i klartext annars vägrar jag förstå!!

Nåja. Vi skall tydligen fortfarande vara vänner.
På riktigt - vi skall ses nästa helg. Jag har föresatt mig att vara utomhusvän med honom, antagligen till och med utomhusvän med bord emellan. Just in case. Fast han har sådan jävla självkontroll har jag alltid haft mina tvivel om den när det gällt det där riktiga kåthetssexet, eller snarare kåtheten innan sexet, driften pch lusten. Så vi får väl se!

Och vad gäller mig har jag ingen större sexualdrift just nu. Verkligen. Visst, jag onanerar typ varje dag, men det är väl inget konstigt? Jag har ingen knullust. Jag är mest sexointresserad, upptagen med annat och lite trött. Jag vill ha vår, festivaler och sommar.
Jag tror att 2008 kommer att gå überfort, jag har så många planer för nästan hela året. (Lagom fram till november - samma månad som sänkte mig förra guds år 2007. Usch!!)

Och med denna, antagligen inte särskilt tillfredsställande samling av ord, lämnar jag er. För stunden. Jag skall inte sluta blogga igen, oroa er inte.

God natt!

TIDERNA FÖRÄNDRAS.

2008-01-18T01:23:00.000+01:00

Jag gillar inte män. Längre. Just nu. Män skrämmer mig. Allt skrämmer mig, allt som är äkta. Tänka sig att jag, som alltid förordat känslor, blir skrämd av dem.
Men det räcker ju, det räcker med ett par gånger. Ett par brända broar, ett par kraftiga eldar, för att man skall bli rädd. Skrämd, bränd.

Jag tänkte på det tidigare ikväll - jag tror inte att jag skulle kunna bli blixtförälskad ever again. Jag tror faktiskt verkligen inte det. T är den siste mannen jag blivit tokig av känslor inför. Han är den siste som känslostormats.

Jag har blivit grundligt sårad/bränd två gånger. Första gången - exet. Vi skulle leva hela livet ihop, vi älskade varandra. Då var jag ännu så oskuldsfull och naiv att jag inte visste att bara för att man sa något innebar det inte att det inte kunde ändra sig eller att det var möjligt att det inte blev av. Jag har alltid trott på ordens makt - särskilt i min naiva dåtid. Och jag trodde att det räckte med kärlek. Att ingenting behövde underhållas, roas, tas omhand, bara det fanns kärlek. Att kärlek var något särskilt från allt det andra, att kärlek var någon slags självexisterande låga, något som var fjärran från leda, ledsamhet, sex, tråk, underhållning, umgänge, saknad. Jag förstod inte då, jag visste inte bättre.

Det tog lång tid att repa sig.

Sedan sårade T mig. Ett par år senare. Oavsett hur kort tid han rörde sig om, det är helt oväsentligt. Jag blev kär i honom från eftermiddag till kväll till natt. Så snabbt gick det. Jag blev sådan att jag inte visste vad jag sa, att jag kände att jag inte hade kontroll över mig själv, att jag befarade vad som kunde poppa ut ur mitt huvud, min mun, mina tankar och mina händer. Jag var alldeles skakig av känslor och längtan och upprymdhet och fnitter och jag saknade, jag saknade hela tiden. Bla, bla, bla, ni vet väl alla hur det där känns?

Det tog också lång tid att repa sig.

Numera skrämmer män mig. A gjorde inte det. Jag tyckte att det var så bra - jag tänkte även det - att det hade gått så långsamt. Vi har/hade träffats i nio månader. På grund av att vår relation från början var enbart sexuell, på grund av att han var så känslomässigt tillknäppt och gav mycket lite (och det lilla han ändå gav rationaliserade jag beslutsamt bort) och på grund av mina tidigare själsliga sår och känslomässiga rädslor gick allt i en sådan fart att en snigel hade blivit imponerad. A fick mig aldrig huvudlös (det jag kallar passion), han fick mig aldrig att inte veta vad jag sa, han fick mig aldrig fnittrig och galen av saknad fast senaste träffen bara var 36 h sedan. Exempelvis. Men missförstå mig rätt - det tyckte jag var jättebra.
Ingenting har förändrats från då till nu, jag är lika rädd för kärlekskänslor nu som då. Jag tyckte att det var jättebra att allting tog tid, att våra känslor för varandra smög sig fram så där. För visst hade han känslor för mig - även om allt blev och är som det är - jag har aldrig misstrott honom. Han är bara för rationell, det är fel tid för honom och då är det så hur mycket han än tycker om mig.
Men whatever. Sådana mått av rationalitet och självkontroll är verkligen inte min kopp te och det är final.

Jag inser nu vad det är jag vill ha. Jag vill ha kärlek. I ett förhållande. Jag vill ha snällhet, ömhet och ömsinthet. Sex känns inte ointressant, men heller inte prioriterat. Jag vill ha pussar och kramar och vattenhämtande och tassande på tå när jag sover. Jag vill ha skedliggande om natten och någon som frågar och bryr sig om hur jag mår.

Jag har precis insett att det är okej att inte tycka om att vara singel.

Men män skrämmer mig. Visst har jag träffat dem, visst har jag träffat dem som velat ge mig allt det där. Men de är så på. De är så in my face, de är så intensiva, påträngande, skrämmande. Jag vill ha allt det där och jag är förmögen att ta emot allt det där - men håll dina jävla hästar lite, va. Jag kan inte, inte så där intensivt, plötsligt; hastigt är inte lustigt. Jag blir ju livrädd.
(Men jag inser att det antagligen först och främst handlar om att jag inte tyckt om dem. De specifika männen. Om dem som personer, att de inte varit rätt. Att hur ömma och snälla de än varit, har de inte varit rätt för mig. Och den krassa sanningen är att de fått gå och vara ömma mot någon annan.)

Det känns mest om natten. När jag ännu en natt ligger i min säng, till synes ensam. Men det är jag inte - ensamheten gör mig sällskap, ibland med ångesten och tomheten i släptåg. Ensamheten visar sig natt efter natt lura i min stora, kalla säng - bland lakanen och de onödigt många kuddarna (vem behöver egentligen dubbla lager kuddar längs hela sängens huvudända?), i utrymmet som jag och mitt pälsmonster aldrig kan fylla ut, hur mycket vi än sträcker på oss. De lurar där - ensamheten, ibland ångesten och tomheten. Ensamheten viskar där i natten åt mig, förvånas över hur det kan vara möjligt att jag ännu en natt ligger där ensam, undrar vad jag gör för fel och var fan det finns någon som kan fylla upp sänghelvetet? Skall det alltid vara så där, var kan förändringen praktiskt komma in? Jag har inga sådana luckor i mitt liv som det ser ut idag.

Visst, jag vet om att jag är vacker. På ett säreget sätt. Jag har som nyligast blivit jämförd med både Gwen Stefani och Amanda Jenssen - trots min, eh, galet uppenbara brist på blont hårsvall. (Det har mer med stilen och sättet att göra.) Jag vet att män lägger märke till mig. Och tja, ibland roas jag av det. På ett platoniskt sätt. Jag besvarar deras blickar, ler då och då tillbaka och har jag inget för mig kan jag till och med skåla över bardisken ibland. Men det betyder inget. Det känns inget. Nada. Noll. Helt blankt. Och så blir det varenda gång - det visar sig inte kännas den gången heller.
Utseendet är ännu en insikt som har landat. Till och med det!

Men en ännu större insikt är att den förra inte spelar någon roll. Ännu en av mina insikter anno tvåtusenåtta (livsinsikterna kom tidigt i år, tycker ni inte?) är att det inte spelar någon som helst roll hur man ser ut. Inte för det jag vill. Nej, det spelar ingen roll.
Jajaja, utsidan ger insidan en chans, säger ni. Bla, bla, bla. Booring. Säger jag.
Nej, det spelar fan ingen roll hur man ser ut. Man är inte snällare för att man har långa ben. Tjockt hår. Stora, fina rådjursögon. Och bara för att man är ful, är inte ens inre egenskaper mindre värda eller mindre i storlek.
Jag har insett så mycket detta tidiga år, dessa tidiga veckor i januari månad á 2008.

Jag har alltid tyckt att människor som sagt att de inte tycker om att vara singel, varit desperata. Trott att det betytt att de kunnat ta vem som helst bara för att de varit inriktade på att inte vara singel. Det har jag också insett är fel. Ni ser, jag är inte sämre än att jag kan ändra mig. Även om jag alltid vetat det om mig själv, undrar jag hur många av er som trott det? Jag är ju trots allt sådan att tills jag inte helt befäst min motsatta åsikt, kommer jag att hävda dess motsats - det jag felaktigt tyckt från början - lika hårt som dittills. Antar att många blir lurade av det.

Men whatever. Jag hade mycket mer att säga än detta. Men eftersom jag tänker i skrift men tyvärr saknar en maskin som överför formulerade tankar direkt ur huvudet till något skrivdokument, är det tyvärr mycket som ännu en gång gått förlorat. Skulle en sådan maskin finnas, skulle jag varit en erkänd och firad författare för länge sedan. Jag tänker nämligen mången tankar i vackra meningar, meningar som svider i bröstet och karvar hål i hjärtat. Ni får bara höra bråkdelen av dem, och det beklagar jag på fler sätt än ett.

Men kan ni tänka er - jag trodde aldrig att jag skulle erkänna min hatade singelstatus. Inte ens för mig själv. Tiderna har sannerligen förändrats.

JAG DRÖMMER OM EN MAN SOM SKALL KALLA MIG 'HJÄRTAT'.

2008-01-17T18:12:00.000+01:00

Så är jag och A inte en relation mer, så är vi inte relaterade längre. Så ägnar han sig åt sin militära karriär och så ägnar jag mig åt självförverkligande och förverkligandet av det jag verkligen vill ha, det jag verkligen behöver. (Kärlek.) Han kunde inte ge mig det. Sex, fontänorgasmer och jagtyckeromdigharkänslorfördig räckte inte. Räckte inte för mig, medan yttepyttemer blev för mycket för honom.

Efter två dagar när jag var ledsen (över annat) och trodde (enligt honom missförstod, båda dagarna) att vi skulle träffas, och blev ännu mer ledsen vid uteblivelsen av träffarna, började han prata om krav. 'Krav'. I min värld, enligt min definition .. Cut me some slack - 'krav' är det bara när man känner att det är något man måste göra men inte vill. I regel. Ungefär som att betala mobilräkningen eller besöka senila farmor på hemmet och tvingas åse henne ätande gröna pappersservetter. När känslan av måstet förtar viljan. I regel.

Jag blev ledsen och de syrliga kommentarerna haglade oväntat ur min mun; trötta suckar ur hans. Det är just därför han inte vill ha något förhållande för egen del, det är sådant han inte vill ha.
Personligen tycker jag inte om situationer som får mig att bli sådan - varken småsint, ledsen eller syrligaspydigakommentarerpotent.

Jag vet inte vad han kände, hur han hade tänkt att vi skulle gått vidare, gått om, gått förbi det plötsligt upplevda 'kravet'. I don't know. Vad jag do know är att hans reaktion mot det - vad den än berodde på - hans förmåga att ens uppleva det som ett 'krav' och inte något varmtmjuktvackertbetydelsefullt, och hans skärrade uppsyn när jag sa som det var (att uteblivelsen gjorde mig ledsen och att jag hade behövt honom), gjorde mig helt avtänd och ointresserad. Allt rann ur mig, helt enkelt. Det. Känslorna för honom.

Så jag ändade det, ändade det helt. Jag sa att jag inte ville mer. Med honom. Att vi inte ville samma sak, inte stod på samma punkt.

Och vad har jag lärt mig av detta?

1. Jag har plötsligt insett mitt eget värde. Nu plötsligt inser jag att jag är värd hur mycket som helst, att jag är skitbra.

2. Nu vet jag vad det är jag vill ha. Eller snarare att jag kan få och skall kräva att få det jag vill, kan och själv har förmåga att ge. Att hitta någon jag kan ge det jag vill ge till och som i sin tur skall vilja ta emot det och kunna ge samma sak tillbaka. Att jag får, bör, måste och vill ta mig den rätten, att det är min jävla rättighet att förvänta mig, vilja ha och kräva det. Att det är möjligt och rimligt och att jag inte är galen.
3. Och att inte nöja mig med mindre än det jag vill ha. För att jag förtjäntar det!

Inte för att jag nu gav A så mycket mer än jag fick, men villkoren var alltsomoftast hans - det var hans liv som styrde, hans vilja, han ville inte vara ihop. Varför jag inte gav mer känslor än jag gjorde till A är för att jag ju själv inte fick mer än så. Och så fort jag gav lite mer än det förväntade, än 'överenskommet', så fort jag vågade förvänta mig det han ändå hade gett all denna tid - även om jag inte gjorde det med flit, ibland blir saker bara som de blir - då var det för mycket och hans ögon spärrades upp lite, men tillräckligt för att jag skulle märka det. (Det sexuella, däremot, var det aldrig några problem för honom att ge.) Det räckte med den enda gången, den enda gången av min 'oförsiktighet', av blottandet av en vilja och förväntningar som inte överensstämde med hans för att leda till den och samma enda gången med hans blick.

Jag är så jävla klarsynt, vet ni, det är jag verkligen. Jag ser allt. Och jag är så jävla värd och förmögen att få tillbaka det jag kan och vill ge någon.

Jo, och så har jag lärt mig den otroliga vikten av att satsa på en man som är känslomässigt mogen. Känslomässigt välutvecklad! Det mesta annat spelar ingen större roll, oavsett hur mycket ni förfasade er över min lista och speciellt detta (hahaha - det är lite humoristiskt, erkänn) - det som spelar absolut mest och mest avgörande roll är intelligens och känslomässig mognad.
Och så längd då, om jag får önsketänka yttepytte! :)

.. Nu skulle A säkert inte hålla med mig om att han är känslomässigt omogen, men det är egentligen två sidor av samma mynt, irrelevant. Vi kan likväl säga så här: En man så kontrollerad, så hårt styrd av förnuftet, som så hårt undantrycker sina känslor och prisar rationaliteten, passar inte mig.

Så här, mina vänner, det är så här jag lär mig livet.

Och tja - jo, jag är väl tillbaka, antar jag.

FAN OCKSÅ.

2008-01-04T20:32:00.000+01:00

Jag saknar er!

Psst ..

2007-12-30T01:11:00.001+01:00

SNIPP, SNAPP, SLUT.

2007-12-26T07:53:00.000+01:00

Efter inte alltför mycket funderande (jag funderar sällan alltför mycket när det gäller viktiga beslut utan går istället på känslan - det fungerar, för mig) har jag bestämt mig för att lägga ner denna blogg. Jag har blivit väldigt trött på den. Väldigt trött och därav väldigt ofokuserad (det har nog märkts på inläggen på sistone). Jag har helt enkelt inte så mycket mer att säga i ämnet min sexualitet.

Syftet med denna blogg var att dokumentera utvecklingen av min sexualitet, en utveckling jag var insiktsfull nog att uppmärksamma när den först uppenbarade sig i mitt liv. För jag har inte alltid varit sådan här. Jag har inte alltid prioriterat sex och värdesatt det som något eget, låtit det vara ett uttrycksmedel för min personlighet eller ens varit särskilt intresserad av att ha det. Men så kom en dag ..

Jag ångrar att jag inte i ord skrev ner min målsättning så som jag i början hade tänkt mig den - vad jag ville, väntade mig och hoppades få ut av det här. Det hade varit intressant att jämföra det med verkligheten som blev. Jag minns att jag hade väldiga ambitioner, att jag drömde om en omvälvning i det allmänna sexuella klimatet som ett slutmål. Jag minns att jag tänkte på fotograferande, utvik och kampanjer - helt enkelt ett jävla engagemang för och uppmärksammande av gemene mans och kvinnas sexualitet. Jag vill inte skratta åt det så här i efterhand, för jag vet att det hade kunnat bli så. The power av internet är hos en själv!
Jag försökte helt enkelt inte tillräckligt. Som alltid har jag svårt för när saker inte direkt, bara och enbart rör mig själv - när saker blir generella slätas de ofta ut till ett allmängiltigt ingenting. Därav har jag svårt för kompromisser och dessutom svårt för att ta det lugnt och jobba på något lite i taget; jag vill att saker skall gå snabbt och att insikterna skall hagla över människor.

Jag är färdig med denna blogg, jag är färdig med detta. Jag har inte längre någon lust att trycka upp mitt kön, min rumpa, mina bröst, mina sexuella tankar och drifter i ansiktet på alla och envar. Jag har inte så mycket mer att säga om min sexuella existens. Jag har liksom tröttnat på att prata om det. Visst utvecklas man alltid, det slutar aldrig osv osv, men för stunden känner jag att jag har landat i något jag trivs i. Jag vill stanna här ett tag och utveckla mitt sexliv. Det handlar inte om att jag plötsligt 'insett' att sex skall man prata tyst om eller att jag plötsligt vill vara intim - jag vill inte dela med mig längre enbart för att jag helt enkelt är trött på att prata om det och att det inte finns så mycket mer att säga.

Jag minns att mina konkreta önskemål/drömmar vad gällde mitt sexliv vid denna bloggs födelse var fisting, BDSM och fontänorgasmer. Alla de sakerna har jag sedermera fått vara med om, flera dessutom så pass många gånger att jag känner att jag numera kan säga att jag har koll på läget.

Vi får se vad som händer, hur livet blir - om min och A:s relation någonsin blir ett förhållande. Den som lever får se. Den dagen, den sorgen, som man säger. Men vare sig med eller utan honom kvarstår mina personliga ambitioner, vad gäller både sex och annat. Givetvis.

Allt i livet comes down to utveckling och utforskning, och jag känner helt enkelt att jag har utvecklat min sexualitet tillräckligt för närvarande. Inte utforskat, men utvecklat. Från att ett tag ha varit nere på noll, med inget intresse alls för mitt sexliv, är jag nu här och har nått de konkreta målen jag hade. Det är ungefär som om jag hade föresatt mig att träna inför ett maratonlopp och nu har sprungit det några gånger. Det finns liksom inget mer att säga om den saken. All utveckling kan bara gå åt ett håll ett tag innan man gått färdigt, innan man behöver svänga av på en annan, angränsande väg. Så är det i alla fall för mig.

Jag vill säga att jag hoppas att alla människor där ute skall förstå betydelsen av sex. Det bör inte bara vara något man gör för att man 'måste', två gånger i veckan under täcket i missionären. Ett välutvecklat sexuellt liv berikar en, gör en mer glad och positiv och får en att upptäcka nya saker om sig själv. Sex får en att lära känna sig själv och ju fler spärrar man lyckas frigöra sig från - som inskränkta människor med luddiga moraliska invändningar ålagt en - desto bättre (för en själv). Jag önskar att alla människor vore/blev mer frigjorda och insåg att sex inte är så jävla märkvärdigt i hysch-hysch och moral sett .. Oh well, utopier får man ju ha.

Det viktigaste jag lärt mig genom att blogga (inte bara i denna blogg) är att man inte behöver vara överens med alla. Att man kan tycka olika och att slutmålet inte alls behöver vara konsensus. Att det dessutom inte på något sätt är min uppgift att se till att alla tycker lika, att jag inte är den som behöver ändra på mig för att det där imaginära samförståndet skall uppnås; och att av två åsikter är inte alltid min den som är fel. Det kanske låter helt otroligt för att komma från en i övrigt väldigt intelligent 25åring, men det har nog mer med uppfostran, överförda uppfattningar och ett dåligt självförtroende att göra än med något annat. Så, det är min viktigaste läxa, och den tackar jag för. Tack!!!

Jag kommer att ta bort mig själv från alla communities där jag finns reggad som Gaia369. BDSMforum kommer jag sedan att joina igen under något annat nick medan jag har svårt att se att DarkSide och särskilt BodyContact kommer att få se mig igen. BC tycker jag genuint illa om, och DS är tyvärr bara snäppet bättre.

Bloggen kommer att stå kvar - ni kan läsa allt och jag kommer att släppa igenom alla era eventuella, framtida kommentarer och kanske till och med svara ibland, om det behövs. (Först hade jag dessutom tänkt lägga ut min mejladress i några dagar, så att ni som ville kunde mejla mig med vad det nu är ni kunde tänkas vilja, men efter en del eftertanke har jag insett att jag inte vill det. Jag är ledsen för det, men så är det.)

Jag vill skriva en 'vanlig' blogg, och lär börja göra det relativt snart, om jag känner mig själv rätt. Jag HAR en vanlig blogg, som tyvärr har blivit grymt eftersatt på grund av denna. Får se om jag återvänder till den, eller börjar om på helt ny kula. (En gång i tiden var den bloggen dessutom en av de mest lästa och kommenterade på Sveriges största bloggportal, sug på den.)

Det har varit roligt att skriva denna blogg, jag har haft väldigt roligt. Jag är en skrivande människa, jag har alltid skrivit och har inget annat sätt för att få utlopp för det jag känner och tänker, och inget bättre sätt att få klarsyn i mig själv på. Fick jag bestämma skulle jag helst av allt kommunicera skriftligt med alla - både myndigheter och vänner - hela tiden. Men icke desto mindre är det otroligt sällan jag går tillbaka och läser det jag skrivit. I alla fall i denna, i sammanhanget, korta tidsperiod. Det är t ex ungefär nu jag kan gå tillbaka och läsa sådant jag skrev när jag gick i högstadiet. Att gå tillbaka och läsa i bloggen nu är ointressant, alldeles för nära och verkligt och ibland alldeles för smärtsamt. Men som sagt, denna blogg kommer att få vara kvar, den kommer att få ligga och skräpa på internet som gud vet hur mycket annat. Mitt beslut känns rätt och riktigt och även om jag har svårt för definitiva beslut har jag svårt att se att jag någonsin kommer att skriva fler inlägg här.
Så jag hoppas att mina dagligen flera hundra läsare kan hitta något annat att läsa. Allt som allt har ni varit ca 100.000 unika människor som varit här sedan jag började blogga, det är otroligt! Jag har dessutom skrivit nästan 500 inlägg (minus 4). Jag uppskattar att ni har velat följa mig och att ni har tagit er tid att tänka, tycka till och kommentera, och jag hoppas att ni alla (och jag) får det jättebra i våra respektive fortsatta liv. Ägna tid åt ert sexliv, prioritera det och kärleken och kom ihåg att det viktigaste är att vara lycklig och ha väl fungerande relationer - status och pengar är bara utfyllnad!! (Och det kommer från en misantrop, jösses.)

Jag tackar dessutom alla er som har velat följa min - i utveckling sett - långa resa, och önskar er lycka till på er egen. Vem vet, vi kanske råkas igen? Någon annanstans? Vem vet vart vår respektive utveckling tar oss? Ni kanske kommer, utan att veta om det, läsa min så småningom nya blogg? För min egen del skall det bli spännande att se vart mitt nyväckta intresse för gamla arméuniformer (sedan Manson-
konserten förra veckan), fetischklubbar, burlesque, goth och rockabilly tar mig.
Och ni vet: Ser ni någon blek, lång tjej med långt och lockigt hår, höga Dr. Martens-kängor, kort kjol och stayups rumla runt i leran på någon hårdrocksfestival (exempelvis Sweden Rock 2008), kan det mycket väl vara jag. (Men av den anledningen behöver ni inte komma fram och hälsa, det kan ju faktiskt vara någon annan.)

Hej då! Jag kommer säkert att sakna er, trots att detta val var mitt.

Stay fucked!

PS. Eftersom jag kommer att sätta A framför det här inlägget, vill jag säga att du är den bäste jag någonsin haft sex med. Någon dag får du dessutom kanske veta varför och hur det kommer sig, hur allt kommer sig. Jag har aldrig njutit så mycket och på så många olika plan samtidigt, som jag gör med dig. Naturligtvis är inte allt det bara din förtjänst, men utan dig hade det inte alls kunnat bli så. Tack för allt du har visat mig och lärt mig - även om vi aldrig träffades igen skulle jag vara dig evigt tacksam för det. Men förhoppningsvis blir det inte så :) Puss raring. DS.

GOD JUL PÅ ER!

2007-12-23T05:34:00.001+01:00

JAG LÄNGTAR!

2007-12-21T00:09:00.000+01:00

Herreguuuuuuuud så jag saknar A nu. SÅ jag längtar efter honom!!
Jag undrar just vad ni tänker när ni läser att jag inte brukar sakna honom - tänker ni att jag bara driver med er då? Det gör jag inte. Jag låter ofta bli att sakna honom. ... Sedan kan det kanske ibland vara frågan om vem jag försöker lura, det kan det väl vara. Men betänk då att det ju trots allt är bra mycket skönare att inte sakna än att sakna, när det rör sig om så långa frånvaroperioder som i vår relation. Men generellt är det ju inte konstigare än att man saknar människor ibland mer och ibland mindre!
Hur som helst. Jag saknar honom så mycket nu, jättemycket. Det har jag gjort ända sedan igår natt. Men på ett skönt sätt. På ett fnittrigt, pirrigt, längtansfullt, glatt och förväntansfullt sätt. På ett bra sätt. Jag trallar omkring, tänker på honom, längtar, saknar och ser fram emot. Jag ler för mig själv och brister ibland ut i ett glatt fnitter, när jag kommer på något roligt minne .. Eller på en ny syndig tanke.
Jag hoppas att vi ses i helgen. Att hans kravallpolisshit inte jävlas, nu när det snart är jul och allt.

SOM EN PÅTVINGAD ORGASM.

2007-12-20T18:33:00.000+01:00

Åh, som jag har kämpat emot detta, ni kan inte tro det!
Men det går inte, det går inte att stå emot .. Att inte publicera detta, för bloggen ovidkommande, i bloggen .. Det går inte! Jag bara måste.
Denna har snurrat oavbrutet i det Gaianska hemmet ända sedan igår kväll, så njut nu för fan!

MARILYN MANSON IS LIKE, ZE GOD.

(Texten finns här, om någon vill ha den. Själv älskar jag texter.)

bilder!!!!!!!!!

2007-12-20T09:17:00.002+01:00

FRONT. UPT.

2007-12-20T09:06:00.002+01:00

DRÅPLIGHETER.

2007-12-20T08:23:00.002+01:00

* En gång nyligen skulle vi testa en ny ställning; jag hade (har) tänkt ut en variant på det där rida-bakifrån (en ställning jag ju som bekant hatar) som jag tror att jag skulle gilla. Tyvärr är ju föreställningar och verklighet inte samma sak alla gånger, och jag var dessutom inte alls beredd på att jag skulle behöva använda så mycket benmuskler. Så innan vi ens hade fått till det jag hade tänkt mig rasade jag ihop i en liten hög pga allt sex innan dess och mjölksyra i låren. Men roligt var det, och skrattade gjorde vi. 'Nähä .. ' .. Haha.

* En gång, inte så länge sedan det heller, när vi hade strypsex (tja, det har vi väl mest jämt, men han stryper ju mig inte hela tiden) hann jag inte svälja innan utan hade saliv kvar i halsen. Förgäves försökte jag svälja undan den under tiden, men det fanns inte ens så mycket utrymme i halsen att ens vätska+peristaltik kunde ta sig förbi. Då pep jag fram, med värsta heliumrösten pga hans hårda grepp: 'Jag måste svälja!'. Han släppte (givetvis) och sedan bröt vi båda ihop i apskratt. Haha, det var precis hur roligt som helst! Kanske till och med det roligaste någonsin under sexet med honom, mycket möjligt. Jag brister i varje fall ut i gapskratt varje gång jag kommer att tänka på det =)

Det är väl det som är det bästa med vårt sex. Att det är så sjukt roligt, på alla sätt.

PS. Glöm nu inte - !

VET NI VEM TONY STIGSSON ÄR?

2007-12-20T04:00:00.000+01:00

Ända sedan den här mannen började figurera i tidningarna, för flera år sedan, har jag haft en crush på honom. En liten, men beständig. (Och då är ju frågan hur liten den egentligen är .. )

Jag är inte särskilt insatt i fallet, jag har varken läst domen om hustrumisshandel eller ens sett de där omtalade Kalla Fakta-dokumentärerna utan bara en mängd artiklar, men personligen tror jag, utan att vilja spekulera för mycket, att det helt enkelt rör sig om avvikande sexualitet, smutskastning och BDSM. Jag är helt enkelt inte övertygad om att någon misshandel har förekommit; men för den sakens skull tänker jag inte spekulera i vad som faktiskt har förekommit.
Och i det här sammanhanget är det egentligen inte relevant. Det jag vill komma fram till är nämligen att jag tänder något oerhört på den mannen. Fick jag bara chansen, och nu är jag helt seriös, skulle jag ligga med honom. Lätt, lätt, lätt!

Och tja .. Skall sanningen i sin helhet fram har jag ett flertal gånger genom åren kommit till bilden i den här artikeln. (Senast tidigare ikväll.)

Tony Stigsson, om du läser detta: Jag skulle aldrig, aldrig skvallra om något. Jag kan inte lova att jag skulle tiga som en mussla hela tiden (under sexet, menar jag då - jag är rätt högljudd), men jag skulle definitivt inte skvallra om det efteråt. Inte ens skriva om det här på bloggen. Snälla, jag vill så gärna ha sex med dig. Jag tror att vi hade funkat ypperligt i sängen, du och jag. (Eller varhelstannanstans du hade velat.) A hade säkert också velat vara med. Han har redan erbjudit mig trekant, efter mitt lilla hångel+orgasmäventyr. DU är den ende, hittills till och med den förste, jag kunnat tänka mig för ett sådant happening. Du och jag, Tony. Och du, jag och A. Fireworks och enorma sprutorgasmer ..

PS. Senaste nytt.

LÄS DET HÄR!

2007-12-20T02:57:00.000+01:00

Det var precis hur roligt som helst!

http://justlikeyou.blogg.se/1198003486_

julstress_och_konstig.html

GLÖGGIS.

2007-12-19T23:33:00.000+01:00

Här hade jag tänkt skriva en fredlig liten text om hur jag satt och drack glögg just nu (då) och i förbifarten nämna hur mycket (egengjord) glögg jag redan smällt i mig denna jul. Men njae, gissa vad jag gjorde? Jo, det gamla vanliga - jag spillde ut hela glaset. Lite lustigt, ja. En liten deja-vú-känsla var det allt över det hela, hmm ..
Jag funderar på att införa totalt vätskeförbud vid alla datorer jag vistas vid, men jag vet vad som skulle hända då - jag skulle välta en hel kebabtallrik/kycklinggryta istället.
Jag väljer helt enkelt det minst onda av två onda ting.

En bra egenskap jag har, en av de bästa till och med, är att jag aldrig brusar upp när något sådant händer. När jag spiller något, tappar något, tar sönder något, förstör något, demolerar något, krossar något, eldar upp något osvosv. Ja, ni vet - all forms of destruction. (Jag är överhudvudtaget inte mycket för att ångra mig.) Jag blir aldrig arg, jag lovar att blodtrycket inte går upp ett enda snäpp ens. Det är ju bara saker, herregud - vem bryr sig? Allt som pengar kan ersätta är inte värt att brusa upp över. Dessutom blir man ju arg först när det redan har skett - och vad vet vi om saker som redan har skett? Jo, att de inte går att o-ske. Så varför slösa nerver på sådant??? Det är ju helt pointless och resulterar i endast en sak - loss of nerver. (Gud, jag är så jävla bra och insiktsfull.)

Men jag har ändå ställt bort det nya glögglaset nu. För säkerhets skull.

För övrigt hoppas jag att ni gillar min nya, tydligen mer personliga blogg. Gör ni det??

Jag är mycket glad just nu. Nuförtiden. Snart är det den 22/12, och då är vintersolståndet. Vilket betyder att sedan vänder det. Sedan blir dagarna succesivt ljusare! Åh, halleluja! Spare me från detta mörker, please! Jag är så trött på det, så oändligt, otroligt, jävla skittrött. Jag HATAR det. Jag vill ha sommar och värme och gräs mot kropp och klänningar och dödskallebikinisar och tequilaraces på uteserveringar .. Inte detta jävla skitmörker i midvintertid! Dessutom vill jag ha festivaler och utomhusspelningar. Vilket jag också kommer att få, det är ett av mina nyårslöften till mig själv anno 2008. Röja runt i leran, jaaa ..

Nä, this was that. Kom nu ihåg imorgon bitti .. Ta-ta peeps!

AN ANNOUNCEMENT .. MAYBE.

2007-12-19T21:54:00.000+01:00

Beroende på morgonformen imorgon bitti, kanske, kanske, kanske, kanske flimrar det förbi någon sådan där, ni vet, ansiktsbild .. En riktig. Kanske, och i så fall mellan 9.00 och 9.05, och inte en sekund senare. Kanske, kanske.

Hur mycket nu någon bryr sig om det .. Ni kanske bara är ute efter en enda sak allihopa, vad vet jag. Nu har jag varnat er, så ni åtminstone vet vad ni kanske skall undvika i fem minuter imorgon bitti. Så ni inte sätter kaffet i halsen, frallan i rektum eller vad ni nu brukar göra på morgonkvisten .. I judge no one.

MITT I NATTEN-MELANKOLI.

2007-12-19T04:08:00.000+01:00

Nu har A varit borta ifrån mig och den övervägande majoriteten av världen i 1.5 veckor. En barnlek, jämfört med de sex veckorna senast. Och jag har inte saknat honom .. Mycket. Jag har ju haft sällskap och människor omkring mig ända sedan (och redan innan) han åkte, och well, jag antar att jag dessutom vant mig lite mer nu. Dessutom träffades vi hela två gånger på tre dagar sist. Ooh, hold your horses, liksom ..
Jag saknar honom som sagt inte .. För det mesta. Men ibland, ibland, vakna ensamma timmar mitt i natten, då tankarna får sväva fritt - då låter jag dem ibland sväva iväg åt hans håll.
Som nu.
Jag saknar honom nu. En ljuv, inte alltför stark och förkrossande, utan skir och lite tunn längtan, ett ytskrap .. En önskan att inte vara där jag är och för honom att inte vara där han är utan att vi båda vore på samma ställe, alone och ifred. Jag saknar hans doft och känslan av hans hud under mina fingrar och skulle bara vilja ligga bredvid honom.
Men herregud, vilket dravel - det skulle jag inte alls vilja göra. Ååh, ligga bredvid honom, höra honom andas, blabla. Sådant romantiskt blaj. Klart som fan att han andas, kul att höra på det timme ut och timme in?? Nej, nej. Jag skulle vilja kunna sträcka ut handen och röra vid honom, kunna väcka honom mitt i natten, vakna när han går upp och överraska honom med att vara vaken när han kommer tillbaka till sängen och sedan ha mitt i natten-sex, lite fumligt eftersom det är ett sådant kompakt mörker ute nu i midvintertid ..

Men jag saknar honom. Då och då (senast förra veckan) läser jag hans gamla sms, tänker tillbaka och skrattar vid vissa minnen (och fäller kanske till och med något liten tår eller två vid andra) ..
I 'pausen' mellan sexet (sexen?) senast låg vi under täcket och pratade. 'Kom hit', sa han, och sedan låg vi och pratade och höll om varandra; han pussade mig på pannan 300.005 gånger och smekte mig över håret. Vi pratade om allmänna saker. Det kan jag tänka på ibland. Men det och dylikt gör rätt ont att tänka på, så det låter jag gärna bli.
Och vet ni .. Något .. Något i hans blickar mot mig, något i känslan hans händer förmedlade sist .. Kanske? Var det? Fanns det? Gjorde jag? Kände jag något i hans händer? Jag tyckte, tyckte att jag såg något, något i hans blick, att något kändes i hans händer. ...
Hade han bara fått sakna mig ovanligt länge? ...
Jag låter helst bli att tänka på det där och jag vågar absolut inte uttrycka det i ord - det gör för ont och ger mig tårar i ögonen och klyver sönder mitt bröst och och .. Pff, tyst.
(Ni kan kalla mig emotionellt skärrad now and again, men då kallar jag er naiva idioter och så är vi kvitt.)

silence

¨¨¨

Jag läste något om Camilla Henemark tidigare idag, det var någon intervju i Aftonbladet om hennes liv. Ett sannerligen lite udda liv vad det verkade, men that's not the point. Hon sa att efter allt (udda) som hänt:
'Jag är rädd utan att vara feg'.
Det tyckte jag var vackert.

SÅ FAN HELLER.

2007-12-18T01:11:00.001+01:00

DET HÄR ÄR BARA INTE SANT, INTE SANT, INTE SAAAAAAAANT

2007-12-17T11:29:00.001+01:00

Ni vet sådan där jävla skit som är såååå typisk att drabba en precis innan något stort man väntat länge på? Det har, vad jag minns, aldrig hänt mig tidigare. Men nu (inatt vill säga), inte ens ett dygn innan DEN STORE GUDENS konsert, dvs Marilyn Manson på Scandinavium, vaknade jag i feber, badande i svett i tvinnade lakan. Och nu är det morgon, klockan är 11.30 och jag mår skit. SKIIIIIIIIIIT. Sov bara pyttelite inatt allt som allt, har SÅ ont i halsen (den är ingen vacker syn - alldeles svullen och röd, borde skrämma grannungarna med den), ont i magen, mår illa, ont i örat, känner mig bara fruktansvärt eländig och orkar inget. Kan inte ens svälja vatten =( DETTA ÄR BARA INTE SANT.

Det blir nog ingen Manson för mig ikväll, fy fan för det alltså .........

Men VC-besök kl 15 och penicillin, det blir det allt. Usch, jag är så ledsen nu ..

THIS IS WHY I'M HOT.

2007-12-15T22:17:00.001+01:00

Då är det här bara en bråkdel av allt jag brukar syssla med för att vara snygg. Alla är vi olika, och precis som säkerligen många (eller vad vet jag, antagligen en del i varje fall) inte kan förstå hur eller varför jag orkar lägga ner sådan tid på mitt utseende, förstår INTE JAG hur man kan att INTE göra det. Jag bryr mig inte så mycket om någon vacker värld och absolut inte om mode - det jag mest bryr mig om är att själv vara snygg. Om det sedan är enligt det senast rådande modet, who cares? Fashion victim är ett epitet man verkligen aldrig har kunnat sätta på mig - även om jag i tidigare års stunder av förvirring har yrat om Gucci-väskor och Mulberry's Roxanne som den ultimata forever-väskan, trots att jag flera ggr inhandlat Elle's trendbibel (men aldrig, mer än i någon enstaka bild, kunnat relatera till, förstå eller tillämpa det då rådande modet). Och i ännu tidigare stunder av tonårig förvirring undantryckte jag mina rockersvarta tendenser till förmån för det då rådande modet. Men men, allt är till för att lära sig av!

Underbara skor!
(Bild Have2have)

Och av samma skäl kan jag bara inte tycka illa om BlondinBella, inte ens när hon skriver helt uppåt väggarna-saker som att det är tjejers skyldighet att vara snygga inför killar (inte ett direkt citat, men det var hennes poäng). Kom igen liksom, tjejen är 17 år - hur jävla klok var du själv när du var 17??? Jag var det då definitivt inte. Eller ja, det vill säga: Jag var så klok som jag bara kunde vara under rådande omständigheter. När jag är 30, eller rentav 50, kommer jag antagligen inte att tycka att jag var så jävla klok när jag var 25 heller. Så cut the crap och sluta mobba henne!!

Och ja, då har jag myyyyycket svårare, rentav omöjligt, att förstå stuket på kommentarerna hon fick (jag har läst igenom alla, haha), innehållande exempelvis:

' .. sminkar du dig varje dag också?' ..

.. precis som om det vore konstigt eller norm att bara sminka sig ibland.
Jag (och kanske BlondinBella med?): Det är väl KLART att man sminkar sig varenda dag!!?!!!?!!

Där ser ni, alla är olika. Sätt för fan inte dig själv som norm jämt och ständigt, open your jävla mind och låt folk leva som de vill. Det är därför jag gillar henne, för att jag tror så hårt på att vara sig själv och stå upp för det, trots alla jävla människor och deras protester.

Men det är inte min poäng, det där var bara en sidopoäng.

Inte för att huvudpoängen är så världomvälvande: Jag är grymt snygg nu, med nyrakade ben, nypeelat ansikte, nymålade naglar och len kropp. Jag lyssnar på Live och saknar A en del. Det ultimata vore om han dök upp här om ett par timmar eller så, när lockarna torkat ordentligt och jag hunnit äta lite och smälta vinet jag druckit. Drömscenariot vore om han kom hit lite, lite onykter - då skulle vi ha helt fantastiskt sex, det vet jag. Lika barn leka nämligen bäst; och vi är redan lika, även utan alkohol.

The way you're bathed in light
reminds me of that night
god laid me down into
your rose garden of trust
and I was swept away
with nothin' left to say
some helpless fool yeah
I was lost in a swoon of peace
you're all I need to find
so when the time is right
come to me sweetly,
come to me
come to me

love will lead us, alright
love will lead us,
she will lead us
can you hear the dolphin's cry?
see the road rise up to meet us
it's in the air we breathe tonight
love will lead us,
she will lead us

oh yeah, we meet again
it's like we never left
time in between
was just a dream
did we leave this place?
this crazy fog surrounds me
you wrap your legs around me
all I can do to try and breathe
let me breathe
so that I
so we can go together!
.........

BAJS!

2007-12-15T19:00:00.000+01:00

Vad är det för jävla skit - det är ju den jag helst av alla vill ha!? Jävligt typiskt ..

Åh, Dita ..

PS. Jag vill, bara för min egen känslas av mitt anseende-skull (gud, vad grammatiskt fel det där låter), tala om att jag INTE tycker särskilt mycket om Kerstin Thorvall - jag är bara väldigt nyfiken på hur det kommer att gå för flickan med den reaktionära modern, som i en mer vuxen ålder plötsligt exploderar i sexuellt uppror och blir 'lössläppt'. Jag känner liksom igen mig, och då är det okej att till och med läsa Thorvall. DS.

PPS. Som tröst beställde jag nu även denna. Adlibris skall inte jävlas med mig, där ser de hur det går då. DDS.

PPPS. Två av de böcker jag nu tydligen fått hemskickade, som kan vara av intresse för er, är:

Sadie Sensuous, It's Not about the Whip: Love, Sex, and Spirituality in the Bdsm Scene
Maria Isabel Pita, B ound to Love: A Collection of Romantic BDSM Erotic Stories

DDDS.

HORNY GOAT WEED.

2007-12-15T18:41:00.001+01:00

Fick nyss en fråga av Spaceylisie om jag testat vad jag tror var L-Argiplex (att hon menade alltså). Jag googlade lite och hamnade på denna sida, som säljer något som heter Maximum Pills. Efter lite klickande på den sidan läste jag följande:

'Ingredienser som Horny Goat Weed, Muira Pauma, Cutuabe Bark, Gingko Biloba och Ginseng gör att maximumpills låter dig njuta av längre orgasmer och mera sperma.'

'Horny Goat Weed', hahahahahahahahaha! Har ni någonsin hört något så roligt??? Hahaha, jag dör ..

Ha det fint peeps, nu skall jag hoppa ner i badet! Ta-ta!

BEAUTY.

2007-12-15T17:32:00.000+01:00

Japp, idag blir det det. Badkarsbad, ansiktspeeling, ansiktsmask, kroppsscrub med vantar, hårtvätt, benrakning, insmörjning, manikyr, pedikyr, finger- och tånagelmålning .. Ja, det är väl typ det. Det gamla vanliga. Man gör vad man kan, för som sagt: Det finns inga fula människor, bara lata människor. (Och så människor med annan smak - men de kan få ha varandra.)

Jag bloggar mer senare ikväll när jag är ensam och ifred, har inte ron att göra det nu. Jag skall ej ut utan kommer att vara hemma och göra det ovan nämnda, plus chilla och njuta av att vara ensam då min 'sambo' skall ut och festa med någon kompis. Underbart att få vara ifred och ensam lite! Jag kanske överdrev lite sist - visst finns det många bra grejer med att bo ihop med någon också, allt är inte bara pest. Men jag vete fan alltså, jag föredrar ändå mitt eget sällskap framför andras 8 ggr av 10. Sedan är det ju så klart skillnad på vilken slags sambo det rör sig om, det kan ju vara (grymt jätte)trevligt att få sex varje dag till exempel ..

Nåja. Nu har jag ätit frukost i form av en vaniljbulle (den där jävla sambon bakar ju också!!) och tänker nu kröna verket med en kopp kaffe. Fierce!

Och så är dagens ironi givetvis att jag inte hittar mina glasögon. Jag använder linser i vanliga fall, glasögon bara när jag är hemma i mycket slutet sällskap (oftast mitt eget, som sagt). Jag tycker att jag är skitsnygg i dem och jag får en massa komplimanger, men jag är inte van att ha dem när jag har med mig 'ansiktet ute'. Jaja. Dagens ironi är då att jag letar efter mina glasögon för att kunna se, men att jag inte hittar dem för att jag inte ser. Hahaha. Jag sitter och skriver detta typ 30-40 cm från skärmen och allt är suddigt, haha. Men nä, jag orkar inte stoppa i linserna.

Och OJ vad jag saknade A ett tag inatt .. Jag satt och läste gamla sms och skrattade och fick småtårar i ögonen om vartannat .. Det var lite fint.

VÅGA VÄGRA SEX!

2007-12-14T08:00:00.000+01:00

Vadnudå, tänker ni. Jo, det skall jag tala om för er. Detta vill jag ta upp, för det är mycket, mycket viktigt. Imorse läste jag i tidningen om en kampanj som startats som heter Okejsex.nu (klicka, klicka, klicka), som i stort går ut på att synliggöra och försöka motverka sexuellt våld genom att lära ut att det är okej att tacka nej till sex och att man får och skall och bör göra det när man så känner. Detta är MYCKET viktigt, då det (garanterat bland alla åldrar!) finns människor som av olika anledningar har svårt att säga nej till sex eller att säga till att de ändrat sig (av vilket skäl det än må vara, det är helt oviktigt) när de väl har sagt ja.
ALLA sexuella handlingar skall vara något man själv aktivt VILL och inget man bara går med på. Sex skall vara en överenskommelse mellan ALLA inblandade och allting skall göras i samförstånd! Tyvärr vet alla uppenbarligen inte detta.

K O N S E N S U S ! ! !

'Målet med kampanjen är att synliggöra och att öka medvetenheten om olika former av sexuellt våld och om problemets omfattning.'

Förvisso är målgruppen riktad till Stockholm och jag finns i Göteborg, men hallå - vem bryr sig?

Kom ihåg:

Att hångla betyder inte ja till sex.
Att ha sex en dag betyder inte ja till sex nästa.
Att vara full betyder inte ja till sex.
Att vara tillsammans med någon betyder inte ja till sex.
Att följa med någon hem betyder inte ja till sex.
Att inte skrika eller slåss betyder inte ja till sex.
Att flirta betyder inte ja till sex.
Att sova betyder inte ja till sex.
Att inte säga nej betyder inte ja till sex.

JAG ÄR INTE KÅT NU, JAG VILL BARA HA ETT HETT BAD.

2007-12-14T05:20:00.000+01:00

Just nu är jag väldigt nära att skriva en massa blaj här på bloggen. Som att jag är en kommer inte kniven till kakan, får kakan komma till kniven-människa, att jag fryser helt SJUKT mycket just nu och dricker honungsvatten, att Meat Loaf? Or is it cous-cous? (South park, avsnittet där Chef's låt blivit stulen av Alanis Morissette och Capitalist records) är bland det roligaste sagda detta århundrade .. Eller kanske vilka mina livsförhoppningar är ('mål' låter så skrämmande och definitivt, även om förhoppningarna i sig själva är definitiva. Det är nog en fråga om gardering, trots att jag vet att jag kan lyckas.).
Men äh, ni är ju så jävla tillknäppta när det kommer till random grejer utanför denna bloggs tema - ni vill bara ha sex, sex, sex.
Skäms, sådant snusk.

Så jag skriver väl inget dårå, för fan.

PLANNING.

2007-12-13T08:29:00.000+01:00

Idag&imorgon: Jobb.
Lördag: Död.
Söndag: Middag hos vän.
Måndag: Boka om läkarbesök. Ligga med Manson alt. tänka på att ligga med Manson. Det tredje alternativet - headbanga till Manson på Scandinavium - är dock det enda som hittills är spikat. Och det är ju inte illa bara det!

Tisdag: Sambolös. Faktiskt på ett sätt äntligen!. Det finns fördelar med ett samboliv jag hade glömt bort - som att någon annan handlar mat, lagar mat, sällskap, osvosv. Men faen, nackdelarna var ju ännu mer bortglömda - det är aldrig riktigt rent, man måste anpassa sig, vara trevlig osv! Jösses! Man kan inte gå runt naken, saker flyttar mystiskt på sig, duschdraperiet är aldrig fördraget, man blir väckt (hatar, hatar, hatar det!), man måste städa oftare, det finns alltid något på något av borden, i diskhon, alltid något som är i vägen någonstans. Osv ..
Tisdag-torsdag: Jobb.
Fredag: $. Ant. död. Ev. A!!!
Helg: A, A, A. Vila. A, A, A. *hållertummarochtår*

Bild: Ticnet

SKRATT.

2007-12-12T12:11:00.002+01:00

Nu har jag suttit framför datorn en stund och sorterat de 3752 (cirka) bilder och 10 (cirka) videofilmer som togs och spelades in igår och i söndags. Emellanåt har jag skrattat riktigt mycket - ibland är man (jag) bara så töntig och ibland flummar man (jag) helt (förhudens mekanik, hahahahaha) och ibland borde man (jag) kanske ha satsat på en operakarriär. Jag kanske kunde ha blivit en riktigt bra sopran .. Men då hade jag behövt ha A som 'coach' förstås. Dessutom är A riktigt rolig är han liknar sin kuk vid en manet som spolats upp på land och säger att han låter som om han höll på att fälla en björn. Haha! Det sa han i och för sig inte i någon film utan efter sexet igår, när vi satt och kollade filmer .. Ja, hur som helst!

Jag vill dessvärre inte dela med mig av några alltför avslöjande bilder; tiden då jag kunde tänka mig att publicera rena porrbilder på denna blogg känns förbi (?) och dessutom verkade inte A heller särskilt kåt på den tanken. Så ett par mer (eller mindre) suggestiva/subtila bilder är allt jag kan bjuda på, och absolut inte några filmer.

MIN DAG.

2007-12-11T16:54:00.000+01:00

Jag har precis varit på vårdcentralen och nu är jag så sjukt trött, ögonen är vattniga och huvudet som bomull. De två senaste nätterna har jag sovit minst 11 h/natt, idag gick jag upp efter 12 och nu måste jag städa och städa och städa och göra en budgetproposition anno 2008. Målen för 2008 har jag redan skrivit. Sedan skall jag kanske/förhoppningsvis få sex och så måste jag förstås diska, äta och dricka kaffe.

HISTORIEN OM MIG OCH A.

2007-12-10T13:45:00.001+01:00

Så här är det: A är kravallpolis.
Nej, det är han egentligen inte, men vi säger att han är kravallpolis.
Vi har ihop det, han och jag. Vi har ihop något.
I början, innan kravallpoliskarriären satte igång på riktigt dejtade vi. Eller nja, det gjorde vi väl egentligen inte. Inte då, inte från min sida sett, även om han i efterhand har sagt att han hade känslor för mig från första början.

Hur som helst. Vi var KK:s och träffades i alla fall en gång i veckan, minst. Han bodde vid *humhum*platsen då och vi var som allra oftast där, eftersom han givetvis är tokallergisk mot djuret jag förlitar mig på att dela livet med om allt annat fails.
Sedan åkte han iväg för att uppfylla barndomens kravallpolisdrömmar, i augusti detta guds år 2007. Jag blev kvar (jag har inga sådana drömmar) och vi skulle ses när vi sågs. Påfrestande - visst, men i början kom han hem ofta. Typ varje, varannan helg. Jag jobbar rätt mycket, så det var uthärdligt ändå.
Men något började krypa i mig. Jag ville inte, jag ville inte träffas, jag var inte sugen på sex, jag var ledsen och grät ofta efteråt om vi hade haft det. Det var helt enkelt för jobbigt och jag ville fly och sluta träffas. (Känsloflykt var heller inte något jag som barn drömde om att syssla med.)
Gång på gång sa jag att jag inte ville träffas mer, inför flera träffar i rad. Att jag inte ville ha sex. A har aldrig varit den som tvingat sig på en - har man inte velat ses har det varit okej. I teorin. I praktiken har vi inte missat att träffas en enda gång sedan han först åkte iväg. 'Jag är medveten om hur du känner, men jag vill att du skall veta att jag är hemma och gärna träffas om du skulle vilja.' Den sluge jäveln .. Klart att jag ville träffas, klart att jag hade saknat honom, att jag egentligen hade längtat. Klart att jag inte insåg att jag tyckte om honom, klart att jag var livrädd och ville rädda mig själv!
Så hur som helst, vid ett av dessa första gråttillfällen konstaterades känslor och livet kunde gå vidare. Segare, eftersom han fick komma hem allt mer sällan. Jag fortsatte dock att tvivla, och i alla fall varannan träff innehöll diskussioner om framtiden, en massa gråt (från min sida givetvis, hårda kravallpoliser verkar av någon anledning obenägna att gråta), tvivel; men ändå hopptändning och glädje.

Så kom gången, den (då) senaste, då det preliminärt var sagt att han skulle komma hem inom tre veckor. Jag kollade min mobilkalender, räknade ner tiden, dagarna, sa till mina nära vänner att jag inte kunde tänka längre bort än så, inte längre bort än tre veckor. Men redan där och då hade vattenfallsgråten från senast (gången innan, då vi tyckte att vi på allvar konstaterade att vi skulle 'köra') gjort sitt, den mest omfattande gråten dittills sedan januari detta guds år 2007. Ungefär två veckor in på tiden hade jag bestämt mig för att skita i det. Att skita i honom, att skita i allt och lägga ner det där jobbiga. Jag tyckte att jag hade gråtit ut allt, gråtit färdigt, bearbetat saker och bestämt mig.
Tre veckor passerade på dagen - ingen A. (Innan dess hade jag dessutom närt något litet hopp att jag skulle kunna träna bort tankarna på honom .. Yeah, as if.)
Fyra veckor - jag klättrade på väggarna. Jag var arg och ville bara få det ur världen. Jag var så sjukt trött på allt och over with it, ville bara meddela honom slutet.
Fem veckor passerade - för mig var allt historia. Jag började trumma med fingrarna lite (haha, 'lite' - säkert), sex var fem veckor sedan, jag var kåt som den brunstigaste kossan ever och som min kompis uttryckte det (om sig själv): 'juckade mot dörrposterna'. Jag började sitta på BC lite mer än vanligt (som är inte alls) och hejsan, hoppsan hade jag involverat mig i en människa. För att göra en i och för sig inte lång historia kort (ännu kortare) träffade och hånglade jag med denna person av manligt kön och råkade få en orgasm. Trots att jag innan verkligen INTE hade avsett att syssla med något sexuellt - även om jag har en vidlyftig syn på sex och monogami ville jag inte gå bakom ryggen på A när vi hade bestämt att vara monogama tills vidare. Trots det skedde denna olycka, som i sig egentligen inte var ett fruktansvärt, fruktansvärt misstag av en dirty, dirty mistress utan en kanske inte förväntad, men i alla fall inte förvånande konsekvens av den frustrerande beyond imagination situation jag befann (befinner) mig i.
En sak var jag dock säker på - jag skulle berätta för A. Jag hade rent tekniskt kunnat låta bli, A kollar inte min mejl eller min telefon eller min mun efter DNA, han skulle aldrig ha fått veta. Men jag har alltid ansett lögner, påhitt och hemligheter vara något som krånglar till saker och som man kan ge sig fan på alltid poppar upp vid sämsta möjliga tillfälle ändå, och således har jag inte lärt mig att ljuga, hålla masken och hitta på saker snabbt. (Det som förvånade mig var att flera av mina nära vänner, som jag i vanliga fall anser vara mycket vettiga människor och vänder mig om råd till, ansåg att jag borde låta bli det, att det inte var nödvändigt att berätta.)
Anyway, vid orgasmens utebbande med denna person hade jag börjat gråta. Inte nog med att beröringarna inte kändes som A:s, det var inte A och jag grät av saknad, ledsamhet och annat sådant där jobbigt.
Det har aldrig varit min mening att såra någon alls, och jag avskydde mig själv för att min beryktade självkontroll hade försvunnit på det där simpla viset. Fysiska njutningar i form av en klitorisorgasm, det är så futtigt och simpelt.

A kom hem till mig igår, söndagen den 9e december detta guds år 2007. Vi har träffats i allt som allt nästan 9 månader nu, så där fattigt och hastigt men allt som allt inte särskilt lustigt. Efter ännu en kandidatur i mänsklighetens bästa sex detta guds år 2007, efter att ha gråtit bort en del av mitt dyra, kvalitetsstinna, vattenfasta smink i orgasmer, påtvingade orgasmer, ansiktet-begravt-i-lakan och några försök till deep throatande, kröp jag till korset och berättade. Jag visste faktiskt inte riktigt hur han skulle reagera, vad han skulle säga/tycka, om det skulle vara en större grej, om han skulle börja gorma (jag har aldrig någonsin sett A förlora mer än någon liten del av sin självkontroll, och då när han själv släpper den i samband med den absoluta peaken av sina egna orgasmer, aldrig någonsin i samband med mina) eller om han skulle anse det som hänt förståeligt med tanke på min svåra situation. (Trots att han inte anser det anser jag min situation vara värre än hans, då han själv har valt att vara kravallpolis men ändå hookat mig så hårt vid sig och det han kan, vill och njuter av att ge mig. Han hävdar dock att vi har det lika illa, för han saknar mig lika mycket som jag honom.)
Men A:s reaktion var sansad. Han är inte svartsjuk, han är långt ifrån oresonlig och han fäster sig inte vid detaljer. Han kan se till sammanhanget och bortse från symptomen.

Visst finns det saker jag inte tycker om med A. Jag önskar att han vore lite mindre rationell, lite mer känslomässigt inriktad. Jag vet att han tycker om mig och han visar det i handling, men i det stora hela är känslor det som är mindre prioriterat än rationalitet för honom. Kanske inte nödvändigtvis mindre viktigt, men mindre prioriterat. A är typen som säger 'Nu måste jag gå', och så GÅR han. Jag är typen som säger 'Nu måste jag gå', och går en halvtimme senare, efter att ha gått tillbaka sju gånger, innan jag legat kvar en kvart extra. För honom är det det rationella som styr, för mig är känslor allt.
Trots det tvivlar jag dock inte en sekund på när han säger att han saknar mig, inte ens när han säger att han saknar mig 'olidligt'. Jag har ingen som helst anledning till ens ett uns av tvivel inför den saken, men jag skulle ändå önska att han vore lite mjukare. För för mig personligen är fantastiskt sex generellt inte något alls bevis på kärlek, för mig betyder det fysiska egentligen väldigt lite. (Ironiskt, jag vet.) Emotionellt betyder det inte någonting när någon är kåt på mig, det är bara något fysiskt och sex är bara sex. Jag har mycket svårt att sätta mäns fysiska kåthet i ett större sammanhang än det rent fysiska, den djuriska driften. Kanske är jag porrskadad, men det är som det är och jag bryr mig inte mycket om den saken.
(I och för sig är A bra på pussar, kramar, mys, smek och allt det där också - det är väl när det kommer i samband med sex som jag får svårt att hantera och tro på det, inte annars.)

Anyway. Det jag dock skulle önska framför allt annat är att han inte vore kravallpolis. Att han hade kvar sitt gamla mån-fre 7-16-yrke, att det enda som hindrade oss från att träffas och vara med varandra var våra respektive jobb och pälsmonstret han inte tål.

Jag vet inte vad som skall hända i framtiden. A åker iväg på kravallpolisbusiness snart, något som med vissa eventuella och i så fall korta avbrott kommer att pågå i stort sett hela nästa guds år 2008. Och då kommer han kanske att bestämma sig för att bli kravallpolis på heltid, att låta det bli hans yrke. Den dagen, den sorgen - så långt kan jag bara inte tänka.

Men, med hans goda minne kommer jag dock att finna mig en sexpartner fram till dess. För att undvika fadäser som den ovan nämnda och för att inte klösa sönder alla mina (och mina grannars, jobbets, gymmets, hissens osv) väggar, för att inte bli galen. Gärna en person som redan är bunden på sitt håll, gärna sambo och barn eller whatever som man kan anse binder någon till någon annan. Jag har faktiskt kanske redan en person i tankarna för det ändamålet, en man 30something som jag snackade med på BC redan första gången jag reggade mig där, en kille som redan då hade sambo och som numera även har barn. Och en jävligt (precis lagom) stor kuk (bildways bedömning) och i alla fall då ett visst intresse för mig. Vi får se om det hållit i sig eller om han gått och blivit kysk/blasé. Eller om jag ens vill! Det viktiga är sammanhanget är nämligen inte alls vem det blir, utan att jag kan/får om jag vill, att det är okej och att sexbrist, det rent fysiska, inte behöver vara ett problem längre. (A-brist däremot .. )
En sak känns dock klar: Sådan här business sköter man bäst över internet. Att ragga under sådana premisser på krogen - well, nej.

En annan sak är också säker: Jag är inte kär i A. Nej. Inte kär. Jag saknar och tycker om honom mycket men jag saknar även, i och med det sällsynta i våra träffar och jobbiga i vår situation, ron att helt slappna av i hans famn och kärlek och allt det där. Bara att våga tro på honom tycker jag är stort i mitt läge och sett till min känslomässigt skärrade personlighet. Och jag kan inte - väcks den demonen kommer den att kväva mig tack vare vår situation. Det finns inte ens tid till det - den ytterst, pytterst lilla tiden vi har går åt att göra allt det där barnförbjudna vi är så sjukt jävla bra på. Och så en del tid åt att gråta och så där, förstås. Och den känns ändå bra att jag inte kan/vågar - jag tror att motsatsen hade varit värre.

Och en sista sak är klar: Om det skiter sig med A, om det någon gång kommer till ett definitivt avslut .. Aldrig mer ett uniformsyrke. Någonsin. Revisorer, mäklare och banktjänstemän - ja, diverse batongyrken - NEJ NEJ NEJ.

AJ ..

2007-12-10T13:05:00.000+01:00

Min rygg, mina axlar, min rumpa, mina bröst, mina främre lårmuskler, ljumskar, insidan av låren, höftben, svank .. Hela jag, aj, aj, aj ..

ASS!

2007-12-09T16:36:00.001+01:00

RUMPAN ÄR OCKSÅ KLAR!

FÖRBEREDELSER.

2007-12-09T16:04:00.001+01:00

ÄNTLIGEN SÖNDAG!

Dubbla lager handdukar ..

Fler handdukar ..

Taklampan ..

.. nere ..

'Lite' rep, 'några' klämmor och annat plock ..

Världens mest värdelösa piska. Får se om A har med sig någon bättre ..

Jag slant lite med eye linern så det blev värsta tjocka jättelångt utdragna linjen, så nu ser jag ut som en docka, men vad fan ..

PUSS!

KORSETTFRENZY.

2007-12-08T08:19:00.000+01:00

Well, vad kan jag tänkas ha att blogga om en så tidig lördagmorgon som denna? Tja, vad sägs om korsetter? Jag har nämligen blivit helt såld. Efter gårdagsnattens inlägg har jag googlat och sökt en massa och hittat, just det, en massa. Det jag mest av allt inte fattar är varför jag aldrig har tänkt på det tidigare???

Where have you been all my life, liksom??

Hursomhelst. Jag är grymt sugen på att snöra min midja, både då och då och mer permanent. Först av allt måste jag återfå den där 70cm-midjan jag hade, men det är ju inte så svårt - bra mat, träning och tack och lov kroppslig fallenhet och saken borde vara biff. Eller snarare timglas, höhö. Det rör sig dessutom 'bara' om ental centimeter.

Jag har kollat upp en del om riktig korsettsnörning, dvs tightlacing och vad jag läst (och själv instinktivt känner) borde ca 10 cm minskning vara lagom. Jag är inte intresserad av någon getingmidja på 30 cm, det ser bara groteskt ut med en jättebröstkorg och den jätteröven, bara för att organ tryckts upp/ner. Jag vill inte missbilda min lever, thank you very much. Heller vill jag inte få en alltför stor, onaturlig kontrast - jag är väldigt nöjd med en rumpa på 99-100 cm och vill inte gå ner mer än så.

Och vet ni, det finns en hel VÄRLD av korsetter där ute! Jösses, jag är som någon som precis upptäckt motsvarigheten till mat (som en jämförelse av den rikliga förekomsten av varor, alltså). Eller typ underkläder, eller något.
Jag har dessutom redan hittat en helsvart basic high tech märke-korsett i vad jag tror är rätt storlek på en auktionssida, som jag hoppas finns kvar när jag fått min nästa lön.

Snörningsslutresultatet tänker jag mig något i stil med följande:

Nu är det antagligen så att den modellen är smalare än jag över rumpan och nu råkar jag veta att hennes midja är ca 40 cm; inget av det är egentligen relevant. Vad jag vill illustrera är kroppskompositionen, om man kan kalla det så. En midja som är betydligt smalare än rumpan, och så hennes bröst som inte ser ut att vara större än mina små stackars.

Om ni vill ha bra tips på korsettsidor, här är några:

http://www.fairygothmother.com/
http://www.conifer.nu/
http://www.deadlygirlz.com/

Jag skulle LÄTT kunna gå i korsett till vardags, och de snyggaste av de jag hittade igår är - tja, skitsnygga.

Klicka på bilderna för att komma till allas respektive sida!

Nu orkar jag inte skriva mer, ta-ta och god morgon!

DITA.

2007-12-07T04:09:00.000+01:00

Inte för att någon (antar jag?) bryr sig, men då och då genom hela livet har jag genomgått förändringar. Ja, psykiska, emotionella + förändringar i personligheten - men även förändringar i utseendet. Det är dem jag pratar om nu.
Det kommer naturligt för mig; efter ett tag inriktar jag mig helt enkelt på något lite annat, ett litet sidospår. Jag så att säga återuppfinner mig själv. Går vidare, kommer halvt ofrivilligt, halvt frivilligt in på något nytt, ett nytt spår, en ny utveckling.
Väldigt länge, i ungefär 1.5 år, har jag ständigt gått klädd i svart, stora bälten, nitar, kedjor och allt sådant inte direkt klassiskt 'feminint' (blä, hatar det begreppet). Hårdrocksstil, även om jag alltid varit noga med smink, väskor, matchningar och snygghet - trashigt och/eller sönderrivet har aldrig varit något för mig.
Kanske beroende på denna hösts viktuppgång och därtill följande myckna klännings- och kjolanvändning (kommer ju inte i mina hårdrocksjeans, hehehe) har jag nu ett tag känt ett mer och mer trängtande behov av goth. Förstå mig rätt, jag är inte goth. Jag vet inte ens vad det innebär att vara goth, om det innebär vampyrdyrkan, långa skinnrockar eller kanske ingenting alls. Ändå har jag tänkt på det. Vad det innebär är egentligen inte relevant. Min musikstil och klädstil hänger inte riktigt samman, det ena är beständigt (hårdrock, headbanging, reggaeton, diverse trancegenrer osv) och det fysiska/visuella förändras när det är dags. Jag gör ingenting för att varken hindra eller uppmuntra tillväxten av förändringarna, jag låter dem helt enkelt ske - jag har ju trots allt varit med förr.
Inspirationen kommer alldeles av sig själv, alldeles i rättan tid, då den är mogen för det.

Hur som helst .. Någon form av goth. Ett rätt bra tag nu har mitt smink mest bestått av kraftiga och långt utdragna eye liner-streck + mycket mascara och antingen lite rouge och knallröda glänsande läppar eller (oftare) mycket rosa rouge och ljusa läppar. Nagellacket har av sig självt bytt färg från svart, svart, svart till mörkrött, blodrött, midnattsrött och rödlila. Håret har blivit tonat rött med fåfänga, rikliga lockar, från att ha varit svart och rakt i flera år och sedan min naturliga bruna/guldbruna/mörkbruna med röda undertoner-färg och ej uppmuntrade-halvlockar, också det i flera år.
På sistone har jag känt ett trängtande behov av höga klackar, och därför köpt på mig ett antal pumps med ca 10 cm klackar (den tiden då jag kunde springa i höööga klackar är förbi, någonstans måste träningen börja).

I förrgår kväll var jag och min tillfälliga sambo på 2a Långgatan här i Göteborg; naturligtvis för att bevista sexbutikerna. I en av dem, MartinShop, såg jag ett par stövlar jag på sekunden blev tokkär i. Svarta lackstövlar med skaft upp till knäna, stilettklack (kanske 10 cm, antagligen högre), spetsig tå och snörning hela vägen upp utan någon fuskande dragkedja. Glansiga, glansiga, glansiga. 1499:-. Stayups och klänning eller svarta jeans till dessa fantastiska stövlar - jag antar att många (de flesta?) skulle vara för fega eller annat för att ha på sig dem ute, men jag skulle lätt kunna ha dem på mig en vanlig tisdag förmiddag. Varför inte?
Jag känner mig vara på väg att inrikta mig på klänningar och kjolar med höga midjor, stay ups under och långt, långt hår. Hårlängden jobbar jag som bekant på, men allt annat äger jag antingen redan eller bara är ett affärsbesök bort från.
Det jag tänker mig är en blandning av svart, lack, fetisch, rockabilly, Dita, rött, långt&lockigt, mycket eye liner, höga klackar och långa naglar. Hårdrocksfeminint, kan man kanske säga. Goth?
Ja, det kommer att utkristallisera sig självt, det har det alltid gjort.

Och så googlade jag bilder på fantastiska miss von Teese nyss. Åh, vad jag älskar att min hjärna sköter inspiration och förändring åt mig utan att jag behöver tänka, analysera eller bry mig - det den kommer på, det vet jag är rätt. Således: Dita von Teese. Denna fantastiska skapelse, denna svunna tiders ikon - hur vacker är inte hon?

Jag läste i en intervju att hon snörde sin midja varje dag i sju år, för att slutligen hamna på en storlek av 16". Nu är 16" 36 cm, om vi (jag) räknar med att 1" är (correction) 2.54 cm. 40.5 CM!!! (Lustigt är att min midja när den varit som smalast varit nästan det dubbla, ca 70 cm. Dock har jag lyckligtvis alltid haft timglasfigurtendenser, med ca 30 cm beständig skillnad mellan midja-höfter.)

Men gissa vad min (ännu en) julklapp till mig själv blir? Två styck högglansiga stilettstövlar med spetstå och en styck svart korsett. Jag skall snöra.

EN TANKE.

2007-12-06T21:25:00.001+01:00

Funderar starkt på att låta honom förstöra ett par av mina nya trosor på söndag ..

WELL ..

2007-12-06T14:34:00.000+01:00

JAG:

JAG, senare:

HAN:

JAG:

HAN:

HAN, senare:

JAG:

HAN:

JAG ÄR ALLT.

2007-12-02T22:20:00.000+01:00

Just nu är jag allt.

Kåt, kramvillig, glad, längtansfull, beröringssugen, på myshumör, pussig, skedsovande-inglidande kuk-sugen, kuksugandesugen, knullvillig, handklovsvillig, hookerboots&sexiga underkläder-sex mot väggen-mycket sugen, töjbar, sätta nya rekord i klättrandet på väggarna-benägen, inte messexandepotent, mycket fontänorgasmlängtande, mycket frustrerad och vansinnigt mycket sugen på sex bakifrån-hålla i armarna-få veta att jag lever-sugen.

Förbannade helvete!

Ni vet så där andnöd och ont i magen av kåthet? Ni vet så där flera veckor lång samlad frustration? Ni vet så där döden?

Jag har tappat tron på onani. Ingen onani i världen hjälper mig längre.
Going crazyyyyyyyyyyyyyyyyy ..

SÅ KÅT ATT JAG KAN DÖ, DÖ, DÖ, DÖ, DÖ.

2007-12-02T16:57:00.000+01:00

Jag har inte haft sex på fem veckor. Jag har inte haft sex på fem veckor. Jag har inte haft sex på fem veckor. Jag har inte haft sex på fem veckor. Jag har inte haft sex på fem veckor. Jag har inte haft sex på fem veckor. Jag har inte haft sex på fem veckor. Jag har inte haft sex på fem veckor. Jag har inte haft sex på fem veckor. Jag har inte haft sex på fem veckor. Jag har inte haft sex på fem veckor. Jag har inte haft sex på fem veckor. Jag har inte haft sex på fem veckor. Jag har inte haft sex på fem veckor. Jag har inte haft sex på fem veckor. Jag har inte haft sex på fem veckor. Jag har inte haft sex på fem veckor. Jag har inte haft sex på fem veckor. Jag har inte haft sex på fem veckor. Jag har inte haft sex på fem veckor. Jag har inte haft sex på fem veckor. Jag har inte haft sex på fem veckor. Jag har inte haft sex på fem veckor. Jag har inte haft sex på fem veckor. Jag har inte haft sex på fem veckor. Jag har inte haft sex på fem veckor. Jag har inte haft sex på fem veckor. Jag har inte ..

Man kan INTE klandra mig för att jag inte kan tänka på annat än sex längre. Tonvis med massor av underbar, förlösande, frustrationsfrisläppande hårt jävla sex ..

TONÅRSÅNGEST DELUXE.

2007-12-01T14:02:00.001+01:00

Medan jag städar badrummet, bakar en tredje sats lussekatter, glöggar vitt vin, dricker kaffe och äter resultatet av den första eller andra satsen lyssnar jag på mina gamla favoriter, mina ångestgestaltande musiker nummer ett:

LINKIN PARK.

Herregud, så jag älskade Linkin Park! Och jag älskar dem fortfarande! Trots att det var flera ÅR sedan jag lyssnade på någon av skivorna minns jag varenda låttext.

Jo, jag vet - mina hårdrockshomies skrattar också. Fortfarande. Men likväl har ingen i text lyckats gestalta tonårsångesten i mina sena tonår som de. Att en hes bäver hade sjungit bättre live, so what? Det är ju skivorna jag har!

Och ja, jag vet väl att man inte skall publicera låttexter, ingen läser dem. Jag gör det inte heller - andras publicerade texter alltså. Men fuck that nu, bryr ni er det minsta om mig som person och har ni den minsta tolkningsförmåga kan ni ju läsa nedan:

"Somewhere I Belong"

(When this began)
I had nothing to say
And I get lost in the nothingness inside of me
(I was confused)
And I let it all out to find
That I’m not the only person with these things in mind
(Inside of me)
But all the vacancy the words revealed
Is the only real thing that I’ve got left to feel
(Nothing to lose)
Just stuck/ hollow and alone
And the fault is my own, and the fault is my own

[Chorus]
I wanna heal, I wanna feel what I thought was never real
I wanna let go of the pain I’ve held so long
(Erase all the pain till it’s gone)
I wanna heal, I wanna feel like I’m close to something real
I wanna find something I’ve wanted all along
Somewhere I belong

And I’ve got nothing to say
I can’t believe I didn’t fall right down on my face
(I was confused)
Looking everywhere only to find
That it’s not the way I had imagined it all in my mind
(So what am I)
What do I have but negativity
’Cause I can’t justify the way, everyone is looking at me
(Nothing to lose)
Nothing to gain/ hollow and alone
And the fault is my own, and the fault is my own

[Repeat Chorus]

I will never know myself until I do this on my own
And I will never feel anything else, until my wounds are healed
I will never be anything till I break away from me
I will break away, I'll find myself today

[Repeat Chorus]

I wanna heal, I wanna feel like I’m somewhere I belong
I wanna heal, I wanna feel like I’m somewhere I belong
Somewhere I belong

---------

"Lying From You"

When I pretend everything is what I want it to be
I look exactly like what you always wanted to see
When I pretend, I can’t forget about the criminal I am
Stealing second after second just cause I know I can but
I can’t pretend this is the way it’ll stay I’m just
(trying to bend the truth)
I can’t pretend I’m who you want me to be, so I’m

[Chorus]
(Lying my way from you)
No no turning back now
(I wanna be pushed aside so let me go)
No no turning back now
(Let me take back my life,I’d rather be all alone)
No turning back now
(Anywhere on my own cuz I can see)
No no turning back now
(The very worst part of you is me)

I remember what they taught to me
Remember condescending talk of who I ought to be
Remember listening to all of that and this again
So I pretended up a person who was fittin’ in
And now you think this person really is me and I’m
(Trying to bend the truth)
But the more I push the more I'm pulling away 'cuz I'm

[Chorus]
(Lying my way from you)
No no turning back now
(I wanna be pushed aside so let me go)
No no turning back now
(Let me take back my life I’d rather be all alone)
No turning back now
(Anywhere on my own cuz I can see)
No no turning back now
(The very worst part of you)
(The very worst part of you is ME)

This isn’t what I wanted to be, I never thought that what I said would
have you running from me
Like This
This isn’t what I wanted to be, I never thought that what I said would
have you running from me
Like This
This isn’t what I wanted to be, I never thought that what I said would
have you running from me
Like This
This isn’t what I wanted to be, I never thought that what I said would
have you running from me
Like This

[Chorus]
(You)
No turning back now
(I wanna be pushed aside so let me go)
No no turning back now
(Let me take back my life I’d rather be all alone)
No turning back now
(Anywhere on my own cuz I can see)
No no turning back now
(The very worst part of you)
(The very worst part of you is me)

---------

"Easier To Run"

It's easier to run
Replacing this pain with something numb
It's so much easier to go
Than face all this pain here all alone

Something has been taken from deep inside of me
The secret I've kept locked away no one can ever see
Wounds so deep they never show they never go away
Like moving pictures in my head for years and years they've played

......

[Chorus]
It's easier to run
Replacing this pain with something numb
It's so much easier to go
Than face all this pain here all alone

Sometimes I remember the darkness of my past
Bringing back these memories I wish I didn't have
Sometimes I think of letting go and never looking back
And never moving forward so there'd never be a past

......

Just washing it aside
All of the helplessness inside
Pretending I don't feel misplaced
It's so much simpler than change

[Chorus]
It's easier to run
Replacing this pain with something numb
It's so much easier to go
Than face all this pain here all alone

(Från deras andra skiva, Meteora.)

Förresten, om det blir lite knackigt med inlägg de närmaste dagarna beror det på att jag fått en sambo. Det bör inte bli någon förändring, men OM det blir det vet ni nu varför. Jag har semester nu, men om några dagar kommer jag i vilket fall att kunna skriva ifred från jobbet.
Men som sagt - det bör inte bli några större 'störningar'.

Nu måste denna multitask-kvinna sminka sig. Ta-ta!

LUSSEKATTER OCH LEDSAMHET OCH ILSKA.

2007-11-29T15:20:00.001+01:00

Nu bakar jag (nästan) lussekatter och är ledsen. Jag kan inte säga att jag är lite ledsen och jag vill inte vara mycket ledsen, så vi låter det helt enkelt stå sagt så.
Ledsen.
Jag vet inte .. Eller jo, jag vet. Jag är ledsen för att jag känner mig rätt ensam just nu. Visst är man egentligen alltid ensam och visst tycker jag för det mesta att det är jätteskönt, men det är inte skönt att vara ensam när man inte är beredd på det, inte har valt det själv eller är det när man skulle vilja vara annat. Vilja ha sällskap.
Dessutom är jag ledsen/arg för att jag alltid råkar på så hopplösa män. För en jävla gångs skull skulle jag vilja råka på en stabil varelse, utan utsvävande mål och drömmar, utan strävanden efter vilda/farliga/utrikes karriärer, utan sedan länge-mål som bara måste uppnås och som måste uppnås nu, utan myror i arslet.
Någon som är lugn och stabil och närvarande i detta jävla nu och nöjd med det.

Så, jag är ledsen och jag är arg, om vartannat. Men nu måste jag gå, min husliga klocka ropar att brödet har jäst färdigt.

I SEE A PATTERN ..

2007-11-29T08:51:00.000+01:00

Jag har inte tid med detta, jag skall egentligen julbaka och glögga (det heter så när man gör egen glögg - man glöggar. Precis som man vinar när man trampar druvor i hinken under köksbordet, det visste ni väl?)

Hursomhelst. Jag tänkte att det kanske kan vara kul för er (så höga tankar har jag om nivån av underhållningen ni kräver) med lite kändisspaning kontra männen jag dejtat/knullat/haft otur med. (Jag orkar inte länka till respektive person, minns ni dem så visst, minns ni dem inte så hepp.)

Nu håller vi oss till utseendet, och inga förolämpningar om karaktärsdrag eller annat.

T och M2 - var båda väldigt lika både Derrick Pierce och Mark Davis. Sjukt heta.

J & B - Hej Daniel Breitholtz! De var också ungefär lika korta (eller kortare) än han. (Daniel är 176 cm, det har jag tagit reda på. Synd.)

A1 - en vit 2 meter lång Bob Marley. (Inte A som jag dejtar nu, utan en A jag träffade bara en kortkort sväng i början av detta guds år 2007.)
(Här hade jag tänkt photoshoppa en bild på Bob Marley, men det hinner jag inte.)

nuvarande A - något i sångarens (här) utseende påminner väldigt mycket om A. Det är nog ögonen och partiet kring dem. Absolut inte den strokesneda munnen, den kantiga käken eller håret. A har inget hår (som får växa ut, vill säga).

den enda sambon jag haft, M1 - en svarthårig Tintin. Lång och gänglig med svartfärgat sprethår uppåt. Jösses, är allt jag säger.

D1 och M3 - Michelingubbar. Jesus!!!

D2 - jag vet inte. Han var inte alls anmärkningsvärd, i varken utseende eller personlighet.

K - en av alla random hårdrockssnubbar med lidande och trasslig personlighet, svarta kläder, nitar och långt hår. Can't remember them all.

Nu har jag bråttom och kommer inte på några fler gamla 'polare'.

PS. Någon dag skall jag lägra någon som ser ut som Marilyn Manson.

Fattar inte hur det inte kommit på tur än!
(Fattar i och för sig heller inte hur jag kan tycka att Manson är snygg - egentligen är han ju inte det, vilket är just det som får honom att se så het ut. Eh, eller något ..)

LITE ALLMÄN OFF TOPIC.

2007-11-28T05:23:00.000+01:00

Oj, oj, jag har varit vaken länge nu. I hela tre timmar! Har redan hunnit med att både äta frukost och skriva dagens inköpslista (listor) för lite julbak, matlagning och annat.
Har suttit här länge nu och trummat med fingrarna i väntan på att få duscha - nu är klockan snart halv sex och det är väl inte för tidigt? Visst måste väl mina grannar ha andra grannar som går upp halv sex på morgonen och duschar?

Tja, om inte annat har de det nu - mig.

PS. Vad roliga ni är - ingen verkar ha fattat den skämtsamma ironin i mitt förra inlägg - Jo, och så har jag förresten lagt upp en ansiktsbild. Jag har fått en massa kommentarer om att mitt kaffe är gott/äckligt, så här gör jag, osv. Haha.

PPS. Egentligen föredrar jag chokladkaffe framför allt annat kaffe. När jag bakat chokladtryfflar idag kommer jag att ha det i mitt kaffe varje dag.

YOU WANT PERSONAL?

2007-11-27T07:36:00.000+01:00

Så här vill jag ha mitt kaffe:

Jo, och så har jag förresten slängt upp ett halvt ansiktsfoto.

SKRÄCKEXEMPEL DELUXE!

2007-11-27T02:44:00.000+01:00

Oh my, oh my. Mitt inlägg och bilderna igår var inget emot det jag trillade över nyss.

Nej, nej, nej, nej, NEJ!!! TILL BARN.

PS. Även denna gång bläddrar ni i kollaget på egen risk.

------

UPT lite senare:

Äntligen en klok människa. Camilla, alltså.

MOI = SPRÅKRÖR.

2007-11-26T09:06:00.001+01:00

Var nu snälla och svara på detta:

Jörgen tycker ..: En liten allmän fråga i detta ämne. Rent fysiskt, tror ni att det känns någon skillnad på att ha analsex med en man eller kvinna? (Läskig fråga för män kanske?)

Så, vad sägs? Rumpa som rumpa, eller inte?